Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Selma Lagerlöf-gestalter i verkligheten. Dalakolonin i Jerusalem. Av Hilma Granqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en sällsynt personlighet. Hon dog vid 81 års ålder år 1923. När
ryktet om hennes död nådde Europa, råkade jag vara i Berlin
på besök hos en tyska, som stod kolonin mycket nära. Hon
uttalade för mig sina farhågor för kolonins blivande öde. »Hur
skall det gå med kolonin nu, när dess ledarinna är ur tiden?»
sade hon. Så helt menade hon den vara Mrs Spaffords skapelse.
Mrs Spafford var den ledande och sammanbindande kraften.
När jag två år senare reste till Jerusalem, medförde jag av
samma tyska ett rekommendationsbrev till Mrs Bertha
Spafford-Vester, som är en dotter till grundarinnan — född i Chicago efter
skeppsbrottet — och efter moderns död den ledande personligheten
inom kolonin.
Det var en söndag i augusti år 1925 jag för första gången
begav mig till Amerikanska kolonin i Jerusalem. Jag hade fått
veta, att man firade sin gudstjänst var söndag eftermiddag och att
detta var ett mycket lämpligt tillfälle att göra sitt inträde i
kolonin. Jag kom just, när gudstjänsten började. Den skedde enligt
enklast möjliga ritual. Några andliga sånger sjöngos — mycket
vackert, ty det fanns en kör bland kolonisterna. Och så läste Mr
Jacob Spafford, grundarinnans redan tidigare nämnda
adoptivson, upp ett kapitel ur bibeln mycket långsamt utan kommentarer.
Den gången var det om den goda Herden, och alla de närvarande
visste, hur väl orden att herden går före sin hjord överensstämma
med förhållandena i det Heliga landet än i dag som är. Sedan
sjöngs igen några sånger.
När gudstjänsten var slut, vände jag mig till Mr Spafford. Jag
frågade honom, när jag kunde träffa Mrs Spafford-Vester. Han
svarade: »Hon är icke hemma nu. Hon har just firat bröllop för
sin äldsta dotter och har nu följt brudparet på deras bröllopsresa
till Libanon.» Men Mr Spafford lovade framföra brevet till henne,
så snart hon komme åter till Jerusalem. Då Mr Spafford hörde,
att jag var från Finland, begynte han tala svenska. Naturligtvis
uttalade jag min förvåning över att han, som jag visste höra
hemma i Jerusalem av judisk börd, kunde tala mitt modersmål.
Han svarade, att han lärt sig språket, när han reste ut för att
möta Dalasvenskarna, som velat ansluta sig till kolonin.
Efter gudstjänsten bjöds på kaffe och jag blev därvid föreställd
för flere av kolonisterna. Jag upplevde nu samma sensation, som
så många före och efter mig, att stå ansikte mot ansikte med
Selma-Lagerlöf-svenskarna från romanen Jerusalem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
