Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 15 april 1936 - Locarnokrisens utveckling - Den auktoritära regimen i Lettland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
sina valmän i departementet Yonne tillkännagivit, att det nu
verkligen är på tiden att upphäva sanktionerna mot Italien. De små
nationerna kunna alltså vänta en ny demonstration av vad begreppet
kollektiv säkerhet innebär i fråga om ökad trygghet mot
utvecklings-lystna stormakter av den rätta kulören.
11 april 1936.
Genom Ulmanis’ kupp natten mellan den 15 oeli
16 maj 1934 störtades den sista parlamentariska
regimen i Östeuropa. En epok, som inletts genom de stora
omvälvningarna och nydaningarna 19f8—1919, hade gått till ända.
Parla-mentarismen, en gång det essentiellaste i den nyvunna friheten, hade
blivit en pesthärd, vars utrotande nu framställdes som varje
ansvars-kännande medborgares uppgift. Över den gångna epoken skrev man
eftermälen efter mönster av de mustiga invektiv, vilka Pilsudski
redan 1926 givit det polska parlamentet som avskedssalut. Och icke
utan fog.
Den östeuropeiska parlamentarismen har en föga ärorik, men ur
viss synpunkt mycket intressant historia. Man kan med stor rätt
hävda, att den endast var ett förverkligande av de politiska ideal,
som hägrat för tsarrysk radikal borgerlighet, till vilken de ryska
minoritetsfolkens ledare i stor utsträckning hörde före 1918.
Omvälvningarna 1918—1919 medförde som första resultat, att man fick ett
bolsjevikiskt och ett icke bolsjevikiskt Ryssland. Ur detta senare ha
först så småningom skilda folkindividualiteter börjat framträda,
polacker, ester, letter och litauer. Den s. k. randstatpolitiken, försöken
att utrikespolitiskt ena de ryska successionsstaterna, vilken
dominerade större delen av 1920-talet, byggde på det förhållandet, att
rand-statsfolken ursprungligen medvetet eller omedvetet snarare kände sig
tillhöra en icke bolsjevikisk del av Ryssland än vara medborgare i
fria nationalstater. Man bör ej låta förvilla sig av att den
östeuropeiska parlamentarismen uppträdde på fyra olika skådebanor:
ytterst var det samma skådespelare, som överallt gav samma roll —
tsarrysk radikal borgerlighet framförd i frihet.
Det var ofrånkomligt, att randstatsfolkens vidare utveckling hän
mot verkliga folkindividualiteter också skulle få uttryck i nya
politiska ideal, i ali synnerhet som parlamentarismen lett till ett
fullständigt olidligt tillstånd, där partistrider oeh korruption allvarligt
hotade statens bestånd. Polen under Pilsudskis ledning slog först in
på nya vägar, omedelbart följt av Litauen, som, trots bitter strid om
Vilnaområdet, har den resonans för polska signaler, som en
femhundraårig gemensam historia måste konstituera. Karakteristiskt
nog höll sig parlamentarismen i Estland och Lettland kvar i sadeln,
så länge inga nya ideal kunde hämtas från den tyska kulturvärlden.
Numera har diktaturen eller, som man helst uttrycker sig, den
auktoritära regimen överallt fått samma uppdrag, som en gång
tillkom parlamentarismen och som denna snöpligen misslyckades med
— att finna den lämpliga livsformen för de unga folken. En ny etapp
361
Den auktoritära
regimen i Lettland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
