Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 15 april 1936 - Locarnokrisens utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
ligt hava sysselsatt sig- med tanken på ett preventivkrig, och
Sar-rauts första radiotal med dess absolut omedgörliga ståndpunkt skulle
mycket väl kunnat vara ett drag i en dylik spelöppning. Emellertid
visade sig Londonopinionen rätt tyskvänlig, och Paris fick bekväma
sig till reträtt. Förhandlingar mellan de fyra kvarstående
Locarno-makterna inleddes, först i Paris och sedan i den lugnare
Londonatmosfären, dit även N. F:s råd överflyttades.
Under dessa överläggningar var stämningen tidtals upprörd. Stödd
på en uppretad fransk opinion krävde Flandin energiskt Tysklands
bestraffande, helst sanktionsapparatens startande, och vägrade
kategoriskt att förhandla med Berlin som en likställd part. I England
åter framträdde en stark obenägenhet att ånyo gå den franska
diplomatins ärenden, detta i ett klart medvetande om att det i det
kritiska läget ej gällde att tolka och exekvera traktater av
synnerligen dubiös rättfärdighet utan att genom förhandlingar söka uppnå
en lösning, som kunde bana väg för en allmän europeisk
avspänning. Dessa stämningar hävdades med styrka inom kabinettet,
pressen och parlamentets samtliga partier samt i City. Med förvånande
kraft gjorde de sig gällande i tidningarnas iusändaravdelningar, där
röster ur de mest skilda läger reagerade mot efterkrigsårens
beroende av den franska hegemonipolitiken och ivrigt varnade för alla
förpliktelser, vilka kunde draga in England i ett krig på grund av
Frankrikes öst- och centraleuropeiska allianser. Stundom förordades
till och med ett tyskt-engelskt förbund som den säkraste vägen till
Europas fredande. Dessa opinionsyttringar framlockade i
Parispressen variationer på temat »det perfida Albion», och stämningen vid
västmakternas överläggningar blev ytterst spänd. Flandin måste
fortsätta den franska reträtten: sanktionsplanerna skrinlades, och
Tyskland inbjöds till Londonkonferenserna. Emellertid arbetade i
England en energisk minoritet till Frankrikes förmån. Främst
märktes Sir Austen Chamberlain, vars franskvänlighet — han har vid ett
tillfälle förklarat sig »älska Frankrike, som man älskar en kvinna» —
visat sig tåla alla påfrestningar genom åren. Hans
ståndpunktstagande är viktigt, då den engelska allmänhetens förkärlek för solida
karaktärer och dess instinktiva misstro mot mer briljanta intellekt
låter honom spela rollen av »Grand Old Man», om ock i duodesformat.
Vidare s5rnes han utöva stort inflytande på sin förre
privatsekreterare Anthony Edén. Denne hade i sitt första tal, omedelbart efter
7 mars, visat Hitler en viss välvilja, men redan i Paris började han
sväva på målet. Under de Chamberlain—Churchillska kretsarnas
påtryckning, Litvinovs hets och Flandins hotelser, att Quai d’Orsay
skulle lämna N. F. och helt återgå till den gamla allianspolitiken,
om ej dess krav vunne beaktande, drevs Edén slutligen till en
kompromiss, som mer tillgodosåg Frankrikes kränkta prestige än
önskningarna om en europeisk uppgörelse.
Den i flygmaskin anlände von Ribbentrop fick visserligen motivera
Tysklands åtgärder, men därefter fastslog folkförbundsrådet, utan
hänsyn till hans förklaringar, liksom 1935 vid värnpliktens återin-
358
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
