Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Medelklassens kris. Av C. O. Pettersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stadsarbetaren högst ogärna återvänder till den lantliga tillvaro,
vilken han eller hans förfäder en gång lämnat. Denna
obenägenhet är huvudsakligen ett utflöde av det intensiva behovet av
social befordran och utmärkelse, den allmänmänskliga strävan
att höja sig över omgivningen, som finns både hos arbetarklassen
och medelklassen. Kravet på jämlikhet, som undantagslöst riktar
sig nedifrån och uppåt i samhället, är en yttring, men en något
inadekvat yttring, av detta behov. Ty jämlikheten med det
närmast överordnade skiktet är i själva verket ej slutmålet utan
endast en mellanstation på vägen uppför den sociala skalan;
endast temporärt nöjer sig den sociala ambitionen med
likställighet med den högre belägna gruppen, till sin innersta natur är den
omättlig, obegränsad. Endast i en viss och alltid otillräcklig
utsträckning kan samhället därför tillmötesgå detta sociala
distinktionsbehov. På ett sätt sker detta genom den ekonomiska
utvecklingen. Industriarbetarklassen utgör sedan lång tid tillbaka en
stagnerande befolkningsgrupp och medelklassen en hastigt
växande; inom handel och kommunikationer synes det personliga
momentet mer oumbärligt än inom den egentliga industrien, och
inom industrien öka specialiseringen och de alltmer komplicerade
tekniska, organisatoriska och merkantila uppgifterna behovet av
arbetskraft med högre kvalifikationer. Vidare skapa
instrumenten och institutionerna för den socialpolitiska omvårdnaden och
i övrigt den på snart sagt alla områden vidgade
samhällsverksamheten ett stigande behov av bildad och specialutbildad
arbetskraft. Och dessa växande användningsmöjligheter för de
intellektuellas kapacitet ställa i sin tur stegrade anspråk på
utbildningsanstalterna, de vidga uppgifterna för den i själva
utbildningsarbetet engagerade arbetskraften.
Likväl ha dessa tendenser ej varit tillräckligt starka för att
bereda den kvalificerade arbetskraften full sysselsättning. Det
demokratiska samhället har energiskt och effektivt vidgat
undervisningsmöjligheterna och flitigt omhuldat människomaterialets
utbildning och kvalitetshöjning, det har utsträckt
rekryteringsbasen för de ledande samhällsfunktionerna, men det har ej funnit
användning och uppgifter för all den arbetskapacitet med högre
bildning, som blivit produkten av dessa bemödanden. I de
demokratiska idealen ingår bildningen icke blott såsom ett medel att
socialt lyfta massorna till en högre nivå utan även såsom
självändamål. Men den enskilde bildade gör instinktivt anspråk på en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
