Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 12 mars 1936 - Hitler går över Rhen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stresemanns politik. Och det kan då kanske sägas, att han med all sin
diplomatiska talang led av en viss benägenhet att göra uppoffringar
för att genast uppnå fördelar, som Tyskland några år senare skulle
kunnat vinna utan några motprestationer alls. Han utnyttjade ej
till fyllest det förhållandet, att tiden helt arbetade för Tyskland och
mot Frankrike. Sin psykologiska förklaring torde denna politik finna
i hans naturliga önskan att slutföra ett livsverk, för vilket tiden var
ytterst knappt utmätt. Men följden har blivit, att dess bestånd också
visat sig skäligen kortfristigt och att Stresemann ej vunnit den plats
i Tysklands historia, vartill hans begåvning skulle berättigat honom.
Hitlers regering har som bekant präglats av upprepade uttalanden
om önskvärdheten av en tysk-fransk försoning. Han har också vid
flere tillfällen bedyrat sin vilja att stå fast vid Locarno, samtidigt
som han betonat, hur tung börda Rhenlandcts försvarslöshet utgjorde
för den tyska stormakten. Att man i längden ej skulle finna sig i
att de franska och belgiska befästningarna på den tyska sidan
motsvarades av ett militärt vacuum, har dock länge förutsetts, även i
engelsk press. Historiens lärdomar med dess oavlåtliga serie av
franska erövringskrig och härjningar i Västtyskland, från Frans I
allt intill Napoleon III, hava varit alltför bittra för att det 1919
skapade läget skulle kunna uppfattas annat än som en ständig fara.
Men Hitler synes dock allvarligt hava önskat en uppgörelse mellan
Tyskland och Frankrike rörande denna och andra tvistefrågor.
Den olycksbådande rysk-franska alliansen, förmodligen även den å
sistone mindre gynnsamma ekonomiska utvecklingen i Tyskland
hava vållat en annan lösning. Berlin har dragit fördel av
Stresa-frontens sprängning på den abessinska frågan och de därav
framkallade sanktionerna, och den tyska diplomatin har åter tillgripit en
av de dramatiska kupper, ett av de slag med den pansrade näven i
bordet, som mer erinra om Napoleon än om Bismarck. Europa har
ånyo kastats in i en kris. Tysklands försvar är likväl numera så starkt,
att ej ens Frankrike självt, i varje fall ej England eller Belgien, kan
väntas vara hågat att taga några risker för att bevara ett tillstånd,
på vars varaktighet knappast någon längre trott och om vars
rättmätighet väl ingen annan haft en hög tanke än Quai d’Orsay och
dess drabanter. En viss risk finns dock, att den franska statskonsten
med dess eviga benägenhet att i världspolitiken endast se en fråga
om tillämpning av fördragsparagrafer (förutsatt att denna
tillämpning ej strider mot Frankrikes egna intressen) skall framhärda i de
sista dagarnas energiska hotelser att sätta hela sanktionsapparaten
i gång, om Tyskland ej helt faller till föga och återgår till
utgångsläget. För en diktatur, vars tillvaro i så stor utsträckning beror på
prestigen, vore en dylik förödmjukelse omöjlig att bära. Skulle man
verkligen söka giva fransk point d’honneur upprättelse i denna form,
blir därför läget ytterst farligt. Ett mycket stort ansvar kommer
sålunda att under de närmaste dagarna vila å den engelska ledningen,
och utgången kan komma att bero på dess förmåga att denna gång
visa större motståndskraft mot överdrivna franska fordringar än vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
