Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Kristen gemenskap. Av Anton Fridrichsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hur har då den evangeliska kristendomen i sin kyrka
organiserat förhållandet mellan den enskilde och kollektivet?
Den har förkastat alla tvångsåtgärder gent emot den enskilde
och hans övertygelse; den respekterar samvetet såsom den högsta
etiska instansen; den gör den enskilde troendes personliga
Gudsförhållande till kärnan i kristendomen och menar att just
därigenom befrämja den gemenskap, som övervinner individens
isolation, frälsar honom ut ur hans ensamhet och ger honom
glädje, mod och kraft, Vi stå alltså här icke inför alternativet
individualism eller kollektivism utan inför möjligheten av en
högre enhet av båda. Ty den personliga religiösa tron fordrar
såsom sitt komplement broderskärleken: tron kan icke leva utan
kärlek; kärleken kan icke uppkomma utan tro. Men bakom dessa
två med varandra förknippade begrepp, tro och kärlek, ligga ju
individen och gemenskapen, individen i gemenskapen.
I detta inre sammanhang mellan tron och kärleken i den kristna
kyrkan finna vi krisens lösning, den kristna enheten av individ
och gemenskap, som blir mer och mer betydelsefull, ju skarpare
motsättningen mellan den enskilde och kollektivet framträder i
kulturlivet. Förhållandet är det, att den kristna individualiteten
rör sig på ett annat plan än den liberala kulturindividualismen.
Individualismen såsom allmänmänsklig företeelse representerar
kravet på att vara sig själv, på frihet och möjlighet att
förverkliga sitt eget personliga livsprogram. Detta är kärnan i den
enskildes situation. Den diametrala motsatsen är tvånget, den
tvingande nödvändigheten att inordna sig under en viss
åskådning och levnadsstil. Gentemot den stolta känslan av frihet och
självbestämmelse uppställes glädjen i att uppgå i helheten,
förlora sig själv för att återfinna sig i kollektivjaget såsom en del av
det och ett med det. — Dessa motsättningar äro verkligen
oförsonliga. De måste antingen ligga i strid på liv och död eller
avlösa och efterträda varandra i ständig omväxling.
Men vad betyder individualitet och vad betyder gemenskap i
den kristna kyrkan? Henrik Ibsen har en gång dragit en skarp
gräns mellan »at være sig selv» och »være sig selv nok»:
Der ude under himmelens hvælv, mellem mænd,
det heder: Mand, vær dig selv!
Her inde hos os mellem troldenes flok
det heder: Trold, vær dig selv nok!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
