Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Kristen gemenskap. Av Anton Fridrichsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
existera för varandra och icke för oss själva, vaknar med stor styrka
under de upprivande sociala och mellanfolkliga konflikterna och
riktar sin anklagelse mot individualisten, som först och främst är
betänkt på att hävda och skydda sin rätt till livet och livets
möjligheter, även om han på tusen sinom tusen sätt är beroende av
andra. Visserligen arbetar han även själv i stor utsträckning med
och för andra, men i allt detta vill han dock ytterst hävda sig
själv, och allt och alla, som på något sätt vilja göra intrång på
hans område, blanda sig i hans suveränitet, möta en bestämd
avvisning. Känslan av att vara förankrad innerst inne i en hård
egoism tränger i vår tid fram till mångas medvetande och
uppfyller dem med obehag och oro, med ett ont samvete, som gör
isolationen, ensamhetskänslan, anblicken av det i inbördes strid sig
förtärande Västerlandet ännu mer kuslig.
Individualismens tid var full av sammanslutningar, ordnar,
klubbar och föreningar, som skulle bryta isolationen, stilla den
ensamma människans behov av gemenskap. Men alla dessa
kretsar voro behäftade med det felet, att man där valde sig sin nästa,
komponerade sin miljö efter egen smak och eget tycke; därför
blev det ingen äkta gemenskap, utan bara en konstgjord, detta
ordens- och föreningsliv var endast en maskerad egoism.
Gemenskapen måste ha en både djupare och bredare bas, om den skall
vara äkta, hållbar, bärkraftig.
Vad kan det då vara, som skulle kunna skapa en sådan äkta
gemenskap, bryta isolationen och göra slut på splittringen?
Vi bevittna tvenne gigantiska försök att återupprätta
folkgemenskapen och bryta individualismens, liberalismens makt:
kommunismen och den tyska nationalsocialismen. Båda dessa
rörelser ha framgått ur världskrigets fruktansvärda sammanbrott
och bottenlösa elände. De ha därför fått en våldsamt revolutionär
karaktär, och det är därför en stor fråga, om de kunna leda till
varaktiga resultat. Reaktionen måste väl komma, därför att den
nya livshållningen och livsordningen har vunnits på bekostnad
av värden, som äro omistliga, sedan liberalismen en gång har
kämpat dem fram till seger. Den liberala individualismen har
dock utlöst krafter och skapat ideal, som äro odödliga;
personlighetens frihet, rätt och ansvar har framträtt såsom den innersta
kärnan i kulturen på västerländsk mark, och det omistliga värdet
i detta kan icke upphävas av individualismens alla fel och
svagheter. I stället för liberalismen få vi nu en kollektivism, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
