Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 12 februari 1935 - Fransk utrikespolitik vid vägskälet - England—Egypten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
ententens och Balkanstaternas ledare hava präglats av en viss panik
inför dessa utsikter.
Föga resonans synes därför vara att vänta för de sansade franska
röster (se senast en intressant artikel av Louis Beynaud i »Revue de
France»), som önska taga Hitler på orden och köpa en varaktig
fransk-tysk försoning genom att iipplåta det röda barbarväldet i
öster för Tysklands nödvändiga expansion. Besläktade tankegångar
hava förut rört sig både i vissa konservativa kretsar och, åtminstone
tidvis, hos radikalerna kring Daladier, men i dessa dagar pekar
utvecklingen snarare mot framgång för försöken att under Litvinovs
välvilliga medverkan åter tillsnöra Versaillesfredens territoriella
band medelst nya säkerhetspakter. Härigenom stegras risken för en
plötslig explosion i Europas centrum och ter sig vars ocli ens
skyldighet att i tid se om sitt hus alltmer manande.
England—
Egypten.
Man behöver ingalunda ansluta sig till dem, som förkunna,
att folkförbundspolitiken mot Italien har föga med
moraliska grundsatser att skaffa, om det betonas, att det ligger i Englands
imperialistiska intressen att hindra Italien från att bli Abessiniens
herre. Att ett Italien, som fritt finge disponera över Tsanasjöns och
Blå Nilens vattenflöden, vore det mest fruktansvärda hot mot Egypten
påpekas ju dagligen. Det faktum, att Abessinien och Italien i
fördrag lovat England att aldrig företaga några åtgärder, som kunde
förhindra Blå Nilens tillflöden, skulle inför ett fait accompli visa sig
sakna ali betydelse.
Ej utan intresse i detta sammanhang, är frågan, om egypterna
skulle mottaga ett segrande Italien med öppna armar. Intet tyder
emellertid på att England skulle ha anledning att se fram mot
obehagliga perspektiv av det slaget. Trots den energiska
fascistpropa-ganda, som den relativt stora italienska kolonien i Egypten — den
påstås uppgå till c:a 40,000 personer — bedriver, bl. a. genom de
utmärkta skolorna i Kairo och Alexandria, och trots de förföriska
locktoner, som Bom ideligen utsänder i etern, synas egypterna stå ganska
kallsinniga inför Mussolinis »civilisatoriska» mission. Det stora
nationalistpartiets, Wafds, ledare Nahas Pascha har ej heller försummat
att tala om att dess oförsonliga hållning mot England ej alis är
liktydig med någon sympati för Italien. De italienska
truppkoncentrationerna i Libyen ha också givit egypterna en allvarlig tankeställare
om den oerhörda fara, som redan nu hotar och än mer kommer att
hota, därest Mussolinis armé ej stode att hejda i Abessinien. Hur
fantastiskt det kanske än kan låta, finnas även de, som allvarligt frukta,
att Italien i ren desperation kommer att anfalla även Egypten. Hur
mycket som än talar för en motsatt uppfattning vore det
verklighetsfrämmande att förneka, att en sådan fruktan ingalunda är orimlig.
Uuder sådana förhållanden kunde det synas, som om det ej vore
förenligt med Egyptens intressen att nationalisterna söka bereda den
engelska diplomatien ytterligare svårigheter än den redan i rikt mått
219
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
