Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 12 februari 1935 - Överbefälhavaren och grundlagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
skall arméförvaltningen delvis inordnas men delvis tilldelas
självständiga uppgifter. Mot detta samordnande av olika organ inom
samma försvarsgren opponerar sig arméförvaltningen i sitt yttrande
med en motivering, som måste framkalla gensagor.
Arméförvalt-ningen har härvid visserligen icke motsatt sig att i vissa frågor
underordna sig arméchefen men hänvisar å andra sidan till de centrala
ämbetsverkens traditionella självständighet; den kräver att få sortera
som förut direkt under konungen och önskar förbehålla sig en rätt
att inom vissa uppräknade kompetensområden få avvisa de
framställningar, som kunna inkomma från arméchefen. Kommissionsförslaget
säges helt enkelt vara »icke förenligt med vårt förvaltningssystem».
Enligt vårt sätt att se måste arméförvaltningens principiella
uppfattning vara rakt motsatt den, som man vill uppställa såsom den ur
vidare aspekt enda hållbara, när det gäller att åvägabringa största
möjliga enhetlighet inom försvarsväsendet. Det stora svenska
förvaltningsproblemet f. n. gäller ämbetsverkens förhållande till
regeringsmakten, med andra ord faran för att vår stabila
ämbetsmannaförvalt-ning skall åsidosättas eller drivas in under ett politiskt beroende,
varigenom ett av de säkraste värnen för medborgarnas rättssäkerhet
försvagas. Men i detta fall står ej alis denna förvaltningens
självständighet uppåt på spel. Frågan rör blott det inbördes förhållandet inom
ett och samma område mellan olika »ämbetsverk». Utanför de direkt
engagerades krets torde man icke kunna injaga någon oro för att vår
ämbetsmannaförvaltning är hotad, därest ett intimare samarbete
mellan arméchefen och arméförvaltningen organiseras. Ämbetsverken
äro icke självändamål, och deras inbördes relation måste anpassas
efter statsnyttans och uteslutande statsnyttans fordringar.
Det nuvarande tillståndet med i fred ett 40-tal ocli i krig ett 20-tal
militära myndigheter, sorterande direkt under Kungl. Maj:t, måste
snarast ändras till något rationellare. I sitt uppmärksammade
föredrag för några dagar sedan kallade direktör Ivar Olsson det
nuvarande systemet icke utan fog för »en absurd atavism från för länge
sedan svunna tider». Analogien må vara haltande eller icke, men det
kan erinras, att landets skolväsen numer har blott en chefsmyndighet
trots att det allmännas utgifter för detta äro mer än dubbelt så stora
som för försvaret. Man har vant sig vid att i det militära se
inkarnationen av en mans ledning och en mans ansvar. Måhända överskatta
utomstående lättheten att inkomponera en överbefälhavare i
försvarssystemet, men än svårare ha de att förstå, varför man just på militärt
håll så ogärna vill sentera den specifikt militära en-mansledningen.
Man kan i ett par av kommissionens reservationer utläsa en
benägenhet att vilja undgå en alltför mäktig överbefälhavare genom att
skjuta ansvaret över på regeringen, vilken i krig anses böra fatta de
avgörande besluten även i rent militära operativa frågor. Om
kommittébefäl har en dålig klang, så har politiskt befäl en ännu sämre.
Svenska folket torde i en ödestimma ej vilja se de militära
operationerna ledas av exempelvis hrr Rundqvist eller Vennerström — för
att blott nämna de båda sista försvarsministrarna. Det torde kräva
209
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
