Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 12 februari 1935 - Överbefälhavaren och grundlagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
för hela försvaret. Denna tanke liar tidigare då ocli då skymtat vid
strävandena att planmässigare organisera försvarets centrala ledning
ehuru utan att slutgiltigt förordas. Så många intressen av skilda slag,
som härmed äro förknippade, har en dylik centralisering närmast
tett sig som enbart ett avlägset framtidsperspektiv. När
försvarskommissionen med alla röster mot hrr Borells, Girons och Törnkvists
utformade sitt förslag om en högsta befälhavare, mottogs detta av
opinionen med det tydligaste gillande, så långt det hittills framgått
av den visserligen icke helt enstämmiga men ändock kompakta
presskören. Man behöver icke misstaga sig på att »civilbefolkningens»
uppfattning härvid i hög grad bestämts av en instinktiv uppfattning, att
den öppna motsättningen på sistone i den offentliga diskussionen
mellan försvarets olika grenar åskådliggjorde behovet av ett
sammanhållande militärt organ. Av största intresse är att registrera, att
bestämmande för koniniissionsmajoritetens positiva ställningstagande
av allt att döma varit allvarliga föreställningar kanske främst från
icke militärt liåll, nämligen från industriens män, som funno en
verkligt effektiv krigsberedskap oundgängligen fordra att en
överbefälhavare tillsattes ej blott under krig utan även i fred för att i tid
planmässigt organisera beredskapsåtgärderna.
Uppenbarligen är frågan icke löst därmed, att sju av kommissionens
nio politiska ledamöter — hr Lindberg avräknas såsom tillhörande en
annan värld — oreserverat uttalat sig för en permanent
överbefälhavare. Begeringen, som just nu torde vara sysselsatt med att riva
ned vad kommissionen under åratals möda byggt upp, skulle icke
väcka någon förvåning till liv, om den frånginge
kommissionsförslaget även i denna del, åtminstone så långt det rör en
överbefälhavare under fredstid. Enligt förljudanden skall propositionen
nämligen upptaga en överbefälhavare i krig, något som
kommissionens minoritet även accepterat om ock i urvattnad form. Utan tvivel
komma de många invändningar, som flottans ledning gjort mot detta
enhetssträvande, att påverka uppfattningarna på skilda håll. Man
kan också lätt förstå misstämningen bland sjöförsvarets män, som
först måst se sina intressen så otillfredsställande behandlade av
kommissionsmajoriteten och sedan ställas inför möjligheten av att
vapnets historiskt framvuxna självständighet i viktiga hänseenden
begränsas. Frågan om en nödig förstärkning av flottan är dock en sak,
frågan om försvarets ledning en annan och fristående. Utomstående
ha svårt att bilda sig en kategorisk mening om, huruvida mot
inrättandet av en överbefälhavarpost med tillhörande stab kan ställas
något lika bärigt alternativ åtminstone vad fredsförliållandena
beträffar; sålunda har det från flottans håll anförts, att
kommissionsför-slaget skulle ge för litet utrymme åt de ansvariga
försvarsgrenschefernas inbördes samarbete. Den försvarsintresserade allmänheten kan
dock ej undgå att fästa stort avseende vid att kommissionsförslaget
utöver generalstabschefens livligaste tillstyrkande fått
oförbehållsam-maste förord av cheferna för flygvapnet och kustartilleriet, alltså för
de vapenslag, som stå så att säga mitt emellan lånt- och sjöförsvaret
206
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
