Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Svenska Akademien. Några reflexioner inför 150-årsminnet. Av Gustaf Jacobson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hårda dom, som en av akademiens nuvarande medlemmar en gång
uttalade över en idélös och irrande generation: »Huru många
halvgamla genombrottsmän se vi inte irra omkring som flarn på
tidens böljor, rädda att inta en orubblig ställning, rädda att vara
föråldrade och förbigångna, ängsligt bekymrade att inte ständigt
vara i täten. Deras rättesnöre är den ytliga, rent formella satsen
om ungdomens, ’utvecklingens’ och ’det nyas rätt’ — svårigheten
är tyvärr bara att veta, vad som är utveckling och vad som är det
nya, ty historien visar, att det ibland är det gamla, och att Kant
utformade sin ungdomligaste framtidstanke i gubbåldern. De
inbjuda genom hela sin trevande och kaotiska osäkerhet till
intimidering, och de förtjäna i grund och botten icke något bättre än att
bli duperade, att falla offer för första bästa företagsamma och
terroristiskt anlagda ungdom, som slår näven i bordet till tecken
att den har rätt.» Karakteristiken saknar inte sin aktualitet för
vissa företeelser inom våra dagars litterära kritik. Måtte den inte
visa sig passa in på Svenska akademien och dess ledamöter! Det
150-årsminne, akademien snart går att fira, bör vara ägnat att
kraftigt erinra den om de förpliktelser, som dess ärorika historia
medför.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
