Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Svenska Akademien. Några reflexioner inför 150-årsminnet. Av Gustaf Jacobson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
strider upphöjt följer, att det utanför densamma måste finnas en
»chambre des exclus». Det är inte alla som passa för en akademisk
krets, och en sådan passar inte för alla. Det är närmast en grotesk
tanke att föreställa sig Bellman eller Lidner såsom bisittare i
Gustav III:s illustra akademi. Tegnér ironiserade en gång över
det yttre dekorum, som på hans tid torde ha ansetts som
oeftergivligt för en av de aderton. På tal om Karl August Nicanders
kandidatur till en ledig plats skrev han: »Man säger visserligen,
att han är försupen, men det kan vara fråga, om det icke hör till
professionen.» Vid ett annat tillfälle bad han Beskow »sätta
brännvinsproberaren på Nicander för att se efter, om han håller mera
sprit än som vore anständigt för akademien». Men icke blott
förhinder av dietisk art ha kunnat motivera, att den ene eller andre
icke blivit ihågkommen. Man har t. ex. svårt att tro, att en så
världsfrånvänd poet som Stagnelius eller så obändiga
individualister som Thorild eller Almquist eller Strindberg skulle ha funnit
någon trevnad inom en litterär korporations väggar.
Men även om man medger, att skäl förelegat till att akademien
i fall sådana som de anförda stängt sina portar för de stora
genierna, kan man inte underlåta att vid andra tillfällen konstatera
en påfallande och klandervärd obenägenhet hos densamma att
lyssna till tidens nya och friska röster. Särskilt under två perioder
har Svenska akademien på ett ostentativt sätt ställt sig
oförstående eller rentav fientlig mot nya rörelser och krafter, som
bröto sig fram i tiden: den ena gången i början, den andra gången
i slutet av 1800-talet. Då den unga nyromantiken i det nittonde
seklets gryning gick till storms mot härskande ideal och fastslagna
normer, riktade den sig visserligen icke närmast mot Svenska
akademiens medlemmar utan snarare mot dess prisutdelningar,
men i fortsättningen kom akademien att stå i skottlinjen. Det blev
en intensiv kamp mellan »fosforister» och »akademister». Främst
blev som bekant Leopold utsatt för angreppen från den nya
skolans anhängare. Under kampen stelnade akademien till
intransigens icke blott mot fosforisterna utan mot de nya rörelserna
överhuvud. Betecknande är, att Geijer först 1824, tretton år efter
»Vikingens» tillkomst, befanns värdig att släppas in i den vittra
areopagen. Det som legat honom i fatet, var framför allt den sorgligt
ryktbara renlärighetsprocess, som inletts mot honom med
anledning av hans skrift »Thorild». Vid ett inval 1821 gav honom
emellertid Tegnér sin röst, och det sätt, varpå den senare lade sig ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
