Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 15 januari 1936 - Den evangeliska kyrkan i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om vem som skulle bli riksbiskop, v. Bodelschwingh eller Müller.
Det verkade privat uppgörelse mellan olika kyrkliga riktningar,
vars förekomst icke är något tyskt särmärke. Bara två månader igen
och vi befinna oss i en upprörd och hela riket omfattande valrörelse
inom kyrkan: för eller emot de »tyska kristna». Det hade pålysts
nyval för alla kyrkliga korporationer inom den evangeliska kyrkan.
För många utomstående såg det ut som ett ställningstagande för
eller emot nationalsocialismen. Statens och partiets styrande
bedömde också situationen på samma sätt och använde i en diktatoriskt
styrd stat tillgängliga maktmedel för att valets resultat skulle bli
gynnsamt för nationalsocialismen. Ja, Hitler själv uppfattade
tydligen valens innebörd på samma sätt, ty han höll på natten före
valet ett tal, i vilket han yttrade sig så sympatiskt om de »tyska
kristna» att många uppfattade det som en anvisning att rösta med
dem och icke med den andra listan, »evangeliet och kyrkan», bakom
vilken beteckning den större delen av det egentliga kyrkofolket
befann sig. »Tyska kristna» segrade med partiets och statens hjälp
och därmed hade tyska kyrkostriden på allvar begynt och
förutsättningarna skapats för bildandet av den s. k. bekännelsekyrkan.
Müller blev riksbiskop i september 1933. 2,000 präster i riket protesterade
i en rundskrivelse. Det var början till »Pfarrernotbund», till sist
omfattande omkring 8,000 präster av rikets 16—17,000, och ur denna
sammanslutning av protesterande präster växte till sist
bekännelsekyrkans opposition fram, som nu beräknas hava 2 à 3 milj. trogna i riket.
Icke så imponerande tycker man kanske, när man tänker på de 40
milj. protestanter, som finnas i riket. Dock bör det ej glömmas, att
den bekännelsetrogna oppositionen befinner sig i en stat, som gärna
vill vara »total» och där behandlas icke oppositionen riktigt likadant
som på ett protestmöte på Folkets Hus eller i Auditorium. I över
2 år har nu kyrkostriden pågått och det har väl klarnat även för
mången utomstående, att det måste vara något annat än bara
renodlad oppositionslusta och »statsfientlig inställning» som ligger
bakom denna sega och bittra kamp.
I själva verket rör det sig om en mycket central punkt i det
nationalsocialistiska partiprogrammet. Det gäller frågan om partiets
ställning till kristendomen som sådan. Partiprogrammets 24:e
paragraf, som handlar om denna sak, uppenbarar tydligt den svåra
ställning man känner sig uti i denna ömtåliga fråga. Å ena sidan vill
man stå på »positiv kristen grund» och å andra sidan deklarerar
man religionsfrihet för alla religiösa samfund, försåvitt dessa icke
i sin aktivitet såra »den germanska rasens moralkänsla». En
namnkunnig ledare för en s. k. »nyhednisk» rörelse har ärligt förklarat,
att han icke kan bli medlem av partiet så länge denna tvetydiga
paragraf finns i programmet. Vad menas med »positiv kristendom»?
Vad menas med »den germanska rasens moralkänsla»?
Partiideologen Alfred Rosenberg har givit klart besked i sina arbeten. En
kristen kyrka kan icke godtaga denna form av »positiv kristendom»
utan att skriva sin dödsdom. I varje fall torde man väl våga det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
