Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 15 januari 1936 - Kring ett engelskt utrikesministerskifte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
ställning hade framför allt undergrävts av hans oklara åtgöranden
i den abessinska frågan, där lian lika litet lyckats hävda de
rättsprinciper, vilka ansågos hava tagit mandom i folkförbundet, som
tillvarataga det brittiska imperiets egna intressen i Sudan och kring
Böda havet. Hoare däremot framträdde i flere verkningsfulla
anföranden som folkförbundets riddare, främst i det stora talet i
förbundsförsamlingen den 11 september, där den kollektiva säkerhetens
förverkligande gjordes till ledstjärnan för Londonpolitiken. Och
samtidigt gav den snabba flottkoncentrationen i Medelhavet ett
övertygande bevis för att Englands dekadans ingalunda var så
fullständig, som skadeglada arvtagare in spe hade förkunnat.
Hoare hade sålunda lyckats på en gång rycka till sig den ledning
inom folkförbundet, som tidigare alltid tillhört Frankrike, och på
ett intrycksfullt sätt hävda Englands ställning som dominerande
sjömakt i Medelhavet och huvudmakt i Afrika. Hans politik var
därför ägnad att behaga såväl de med efterkrigsårens världspolitiska
tillbakagång missnöjda imperialisterna som den folkförbundsvänliga
massopinion, vars överraskande styrka fastslagits av tolv miljoner
röstande i den inofficiella »fredsomröstningen». Det sistnämnda var
av särskilt stor betydelse, ty Hoares politik berövade
vänsteroppositionen dess bästa vapen och blev huvudorsaken till Baldwins
överraskande stora framgång vid novembervalen. Efter denna avgörande
seger i en valkampanj, som vunnits huvudsakligen på kabinettets
kraftfulla ingripande till den mellanfolkligt rättsordningens
värnande, syntes Englands kurs vara fastslagen för åtskillig tid framåt.
Emellertid verkade viktiga krafter i annan riktning. De franska
höger- och centerpartierna, som framför allt buro upp ministären
Laval, hade under bela krisen med tydlig sympati följt Italien,
vakten vid Brenner. Och för den skicklige och intrigante
konseljpresidenten själv stod det som ett huvudsyfte att bevara vänskapen
mellan de latinska systrarna, vars grundläggande varit hans egen
hittills största framgång. I London åter önskade mäktiga kretsar inom
regeringspartiet liksom inflytelserika krafter bland Foreign Office’s
personal att, även till ett mycket högt pris, rädda den fascistiska
regimen. Dennas sammanbrott efter ett utrikespolitiskt fiasko —
och ett dylikt skulle varit så gott som säkert, om folkförbundet
utbyggt sanktionerna med en oljespärr — befarades innebära en
farlig rubbning av den europeiska jämvikten till förmån för Tyskland,
den makt, i vilken dessa Londonkretsar sågo det farligaste hotet
mot Europas lugn.
Trycket från dessa håll växte, allteftersom avgörandet om
olje-spärren nalkades. Den 7 december kom Hoare till Paris på
rekreationsresa till Schweiz. Resultatet av hans överläggningar med Laval,
vilken skickligt synes hava överdrivit risken för ett desperat
italienskt angrepp på den engelska flottan, om sanktionspolitiken
skärptes, blev en »fredsplan», vars grunddrag voro, att Italien för
sitt välförhållande skulle belönas med provinserna Tigre (utom
Aksum) och Danakil i norr samt Ogaden i söder. Till dessa terri-
126
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
