Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Svensk prosa 1935. Av Elof Ehnmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
och dess införda arbetsjournaler ge en originell atmosfär av teknisk
saklighet över skildringen, men denna är helt förlagd till fritiden
och barackerna. På detta sätt blir romanen närmast en följd av nära
sammanhängande noveller. Åtskilliga aktuella, sociala frågor
diskuteras eller belysas — det är betecknande, att några av de yppersta
sidorna i denna arbetets roman skildra en dag på en
arbetslöshetsbyrå — men framför allt visar Kjellgren här sin ingående kunskap
om den svenske arbetaren i helg och socken. Det finns gott om väl
tecknade porträtt och säkert fångade situations- och miljöbilder i
denna sociala klassroman.
Till den sociala romanen hör också Hans Botiuids Leken som
fortsätter. Den är vår första, stort anlagda förstadsroman och skildrar
utveckligen av ett samhälle, vilket från landsbygd och boplats för
hantverkare slutligen inkorporeras med Storstockholm. Man skulle
kunna kalla boken för en förstadens Hemsöborna. Också bär blir
nämligen den sluge, framsynte och initiativrike drängen gift med
änkan och fiende till hennes söner. Krans hos Botwid lyckas
emellertid bättre än Karlsson hos Strindberg. Han river ner det gamla
och bygger nytt, får till stånd en spårvägslinje och lockar nya
människor till sitt nya samhälle. Under tiden har han att kämpa med
sina styvsöner, som växa upp till män under dessa år. Skildringen
av pojkarna är friskt och säkert gjord, likaså av själva samhällets
atmosfär, av kalas och slagsmål och dans i det gröna, av folktyper
och situationer. Däremot kommer man inte huvudpersonen Krans
riktigt in på livet. Han måste vara något av ett geni med sin klara
blick för vad framtiden bär i sitt sköte, han är liksom Beijers
skeppsredare en man, som offrar allt för det stora verket, och därför vill
man få en rikare och klarare inblick i hans inre. Romanen slutar
med en försoning mellan Krans och styvsönerna. På dess sista sidor
ges en utblick över den fortsatta utvecklingen, vilket emellertid
närmast verkar som en onödig början på en ny roman med nya frågor
och problem.
Ivar Lo-Johanssons Kungsgatan är den digraste av höstens
romaner. Är den menad som en skildring av storstadens huvudstråk som
symbol för dess väsen, kan man endast betrakta resultatet som en
ansats. Närmast är det väl också en annan fråga, som här tagits
upp till behandling, frågan om invandringen till städerna och
landsbygdens avfolkning. I Kungsgatan, vars handling är förlagd till
1920-talets slut, blir exemplifieringen och belysningen av detta
invecklade problem för snäv. Statarflickan Marta reser från sin
sörm-landsby till Stockholm, börjar på kafé, fortsätter som glädjeflicka
och faller allt djupare, tills hon nödtorftigt räddas, bruten och
förgrämd. Hennes ungdomsvän, bondpojken Adrian, får genom
folkhögskolan sin liåg för vidare vyer väckt, börjar vantrivas på gården
och ger sig också han till Stockholm. Han kommer in vid posten
som brevbärare, vantrivs naturligtvis med arbetet, blir sedan smittad
av Marta, genomlider en lång sjukdomsperiod och slutar som
byggnadsarbetare. Det, finns mycket i berättelsen om Adrian, som är
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
