Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Hotet mot kommunernas självstyrelse. Av Martin Skoglund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Martin Skoglund
system har varit nödvändigt, men det är behäftat med svagheter.
När en kommun når upp till eller i närheten av den gräns,
dälden har utsikt att få bidrag, tappar den en god del av sin vanliga
försiktighet. Systemets schematiska utformning kan egga till
rundhänthet i stället lör till sparsamhet.
För närvarande treva vi oss fram efter olika vägar. Yi öka
skatteutjämningsfonden. Vi subventionera kommunerna på skilda
sätt, och vi överflytta en del utgifter direkt på större
samhällig-heter, främst då staten. Resultatet blir icke blott ett utjämnande
av utgifterna utan också ett uppgivande i stor utsträckning av
den kommunala självbestämmanderätten.
Vid regleringen av förhållandet mellan staten och kommunerna
liar staten använt två olika vägar, när den sökt föra kommunerna
i den riktning, som regering och riksdag önskat. Den ena vägen
är rak och tydlig. Staten utfärdar lagar och lörordningar, som
säga att så och så skall det vara. Den andra vägen slingrar och
går i bukter — det är icke alltid så gott att säga, vart den leder.
Staten utlovar förmåner och bidrag, om kommunen vidtager vissa
åtgärder. Men med bidragen följa också fordringar och stränga
bestämmelser, som faktiskt fråntaga kommunen beslutanderätten
i fortsättningen.
1935 års riksdag fattade ett par beslut, som medförde mycket
stora överflyttningar på staten. Bidragen till skolhusbyggnader
och folkpensioneringen voro de mera framträdande. Skolan är i
det fallet ett tydligt bevis på, hur det går med den kommunala
självbestämmanderätten, när staten skall släppa till pengarna.
Fattigvården, för många kommuner den största utgiften, håller
på att knäcka deras ekonomiska ryggrad.
Skatteutjämningskom-mittén har föreslagit, att landstinget skall ersätta kommunerna
det mesta av fattigvårdsutgifterna. Förslaget förefaller vid första
påseendet rättvist, men vid närmare eftertanke blir man
betänksam. Vi skulle kunna få en pappersexercis med kommunerna och
åldringarna av den omfattning, att vi skulle bli förtvivlade. De
ökade folkpensionerna medföra utan tvivel en utjämning av
fattigvårdsbördorna. Blir denna så stor, att vi kunna undgå
skattekommitténs förslag beträffande fattigvården, vore åtskilligt
vunnet.
De senaste årens krispolitik har medfört många farligheter för
den kommunala självstyrelsen. Subventionsandan hotar att
moraliskt fördärva våra kommunalmän. Man skulle kunna till-
94
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
