Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 23 november 1935 - Tre val
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och inrikesministrarna Munch och Dahlgaard, kvarstå fortfarande.
I övrigt skedde betydande omflyttningar. Veteranen Borgbjerg fick,
tydligen mycket mot sin vilja, dra sig tillbaka för att möjliggöra
rekonstruktionen. Statsministern lämnade försvarsministeriet ifrån
sig åt den socialdemokratiske partisekreteraren Alsing Andersen, och
»socialreformens» upphovsman Steincke, vilkens hälsa länge varit
vacklande, utbytte socialministeriet mot den lugnare
justitieministerposten. Trafikministern Friis-Skotte, en f. d. järnvägstjänsteman,
som i ett par uppmärksammade fall givit stöd åt järnvägsstyrelsen
mot fackföreningarna, fick lämna plats åt en smidigare man, och två
fackföreningsledare intogos i regeringen som respektive social- och
handelsministrar. Även på kyrkoministerposten skedde ett ombyte,
vilket dock synes sakna politisk betydelse.
Rekonstruktionen avsåg i första hand en föryngring. Men därjämte
innebar den en stark betoning av fackföreningsrörelsens inflytande
— särskilt Friis-Skottes avgång är därvid ytterst betecknande. För
samarbetet med de radikala kan denna omorientering måhända i en
framtid medföra vissa svårigheter.
I det politiskt eljest så stabila Schweiz emotsågos årets val till
nationalrådet (Andra kammaren) med sällsynt ovisshet. Den
ekonomiska depression, som till följd av den förda guldpolitiken gått över
landet trots det allmänna konjunkturuppsvinget i världen, har alstrat
ett dovt missnöje, som tagit sig mångahanda uttryck i de sista årens
folkomröstningar. Den från Tyskland och Italien influerade s. k.
frontrörelsen har i tal och skrift, särskilt i skrift, gått till storms
mot parlamentskompromisser och idélös intressepolitik.
Socialdemokraterna ha efter de blodiga oroligheterna i Genève 1932 och under
den stegrade arbetslösheten låtit sin opposition bli allt intensivare.
Nybildningen av ett otal partier har burit vittne om den utbredda
misstämningen. Typiska boktitlar i den aktuella politiska
litteraturen ha varit »Schweiz i jäsning» och »Schweiz under omstörtning».
Så mycket mera förvånande kom därför valutslaget den 27 oktober.
Det bekräftade återigen stabilitetens makt i Schweiz. Den borgerliga
regeringskoalitionen (frisinnade, katolsk-konservativa och
bondepartiet) tillkämpade sig för nya fyra år en visserligen något reducerad
men ändock överväldigande majoritet, 111 mot 76; av de 76 äro
åtminstone ett tiotal representanter dessutom snarare regeringsvänliga
än oppositionella. Partiställningen blev: katolsk-konservativa 42
(förut 44), bondepartiet 21 (30), liberala 6 (6), frisinnade 48 (52),
socialdemokrater 49 (49), kommunister 3 (3), vissa radikala smågrupper 5
(3), frontister 2 (0), ungbönder (Jungbauern) 4 (0) samt Duttweilers
konsumentparti 7 (0).
Socialdemokraterna blevo för första gången kammarens största
parti, men ändock grusade valet deras förhoppningar på oundviklig
successiv frammarsch; partiets stagnation (platsförlust bl. a. i Nicoles
Genève) blev ett av valstridens mest sensationella, tillika mest
signifikativa moment. Även tillbakagången för det andra klasspartiet,
bondepartiet, var anmärkningsvärd; de frontistiskt anstuckna men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
