Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Folklivets andliga grundvalar. Av John Cullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
familjens medlemmar men just ingenting mera. Den intimaste av alla
förbindelser mellan människor, den sexuella, ordnas tack vare
tekniken relativt »riskfritt» inom eller vid sidan av äktenskapet utan
anspråk på någon djupare personlig livsgemenskap mellan
kontrahenterna. Den ene blir för den andre ett medel att utlösa en drift,
vilken högljutt utbasuneras såsom livets quinta essentia, men vars
samband med barnalstringen det gäller att i effektivitetens och
rationaliseringens intresse så mycket som möjligt borteliminera.
Antydda omständigheter kunna icke undgå att djupt påverka
alla former av mänskligt samliv. Medan de kollektiva förbanden
av olika slag (fackföreningar etc.) ha högsäsong, förefaller den
personliga gemenskapen bli en alltmer svårrealiserad företeelse i
vår rationaliserade värld. Där nutidsmänniskans strävan är som
bäst, syftar den till lojalitet, d. v. s. till undvikande av konflikter.
Det finns också ett gott medel att nå detta syfte, utexperimenterat
i såväl det offentliga som det enskilda livet: den konventionella
hövligheten. Skyddad bakom förbindlighetens mask lämnas man
i regel i fred — men dömes samtidigt till inre ensamhet.
Ensamheten är nutidsmänniskans öde. Hon fruktar ensamheten
som intet annat. Sannolikt spelar ensamhetskänslan en betydande
psykologisk roll vid den för den moderna civilisationen typiska
flykten till städerna. Önskan att få packa sig samman med andra
människor i stora samhällen stegras, man vill trängas på gatorna,
fritiden vill man använda på bio eller i danssalong — vad som helst,
bara man slipper vara ensam. Men skräcken för ensamheten är
bara ett symtom på att människan är ensam djupast i själen, utan
förmåga av hängivelse, utan vilja att släppa till sig själv i
sådan tjänst och kärlek, som kan bryta isoleringen och slå en
brygga mellan människor.
»Själens obotliga ensamhet» stod det utanpå en roman för några
decennier sedan. Därbredvid något om »köttets lust».
Kombinationen är ingalunda nödvändig. Själens ensamhet drabbar asketen
lika väl som libertinisten; den är det pris, som civilisationen begär
— och får — som vederlag för sina tjänster. Men däri ligger
också civilisationens kris, ty själen kan icke i längden leva och
växa i ensamhet. Den hårdnar, förbittras, förkrymper och dör.
Först i den personliga gemenskapen, där jaget möter ett du, där
viljan att behärska förbytts i viljan att tjäna, får själen luft
under vingen. Först därmed blir också en kultur i ordets
egentliga mening möjlig. Kulturens drivkraft är viljan till ömsesidig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
