Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Folket och försvaret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sålunda hade de försvarsreformer, som efter ändlösa politiska
diskussioner sett dagen under 1800-talets sista och 1900-talets båda
första decennier, genomdrivits trots segt motstånd från stora delar
av vänsterpartierna. Efter världskriget och demokratiseringen har
denna vänsterns försvarsljumhet kunnat diktera de för vår
värnkraft så olycksdigra avgörandena, enkannerligen 1925 års
nedrustningsbeslut.
Under de senaste fyra, fem åren har emellertid en stor förändring
inträtt i det svenska folkets ställning till utrikes- och
försvarsproblemen. Den trygga känslan av isolering från
världshändelserna har fått vika för en växande insikt om vårt beroende av
dem. Starkast har härtill bidragit fruktan för en fortsatt
utbredning av de mot demokratien fientliga rörelserna i Europa. De nu
aktuella sanktionsproblemen måste ytterligare framhäva vårt
beroende utav de internationella sammanhangen. Nya åskådningar
ha genom tidningar och radio trängt ned i alla folkskikt och
kommit en allt djupare förståelse för det utrikespolitiska läget och
dess risker att framväxa.
I direkt och logiskt sammanhang med denna förändring står den
märkliga nyorientering i försvarsfrågan, som nu håller på att
bryta igenom. Socialdemokraterna, som mot slutet av 1920-talet
allmänt omfattade tanken på en omedelbar avrustning, ha numera
ändrat uppfattning. Som representativ för partiets nya
inställning torde man ha rätt att betrakta en passus i den
Vougt-Åkerbergska reservationen till försvarskommissionens betänkande, däri
det heter: »Det torde i detta sammanhang ej vara erforderligt att
upptaga den gamla delikata diskussionsfrågan: Kan Sverige
försvara sig? till förnyad prövning. Det enda svar, som behöver givas
på en sådan fråga, är, att Sverige kommer att försvara sig, om
det angripes, och att det ej bör sakna medel till sitt försvar, om
risk finnes för att det kommer att angripas.» Åtskilliga yttranden
av statsministern på sistone synas bekräfta, att denna uppfattning
delas av partiets högsta ledning. Samtidigt som man med glädje
måste konstatera denna förändring i arbetarpartiets inställning
till den principiella sidan av vårt försvarsproblem, finner man
emellertid att partiet ännu icke är moget att taga de fulla
konsekvenserna härav i fråga om riksförsvarets blivande organisation.
Man kan härvidlag ej bortse från de svårigheter av psykologisk
art, som måste möta vid genomförandet av den radikala
omsvängning i tänkesätten, som det här gäller. Nödgas man därför räkna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
