Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. 16 dec. 1932 - Litteratur - Harald Hjärnes skrifter. Av Georg Landberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430 LITTERATUR
säkran, som ur nya synpunkter med framgång analyserats senast i en
tidskriftsartikel detta år, dels å andra sidan följa Hjärnes utredning om
Gustaf Adolfs ställning till främmande religionsformer, som icke synes
lämna något övrigt att önska i fråga om hållfasthet och nyanserad klarsyn.
Någon har sagt, att Hjärnes historiska vetande icke just är »korn åt
små fåglar». Stilen utmärkes ofta av rytmik och elegans; varje
grumlighet är bannlyst, men framställningen bär mycket ofta prägeln av att med
en sorts vulkanisk kraft ha koncipierats under en viljebetonad, ytterst
komplicerad tankeakt. Meningarna äro mättade på innehåll. En
utomordentlig nyansering i omdömena blir resultatet utan att parentetiska och
stilistiskt förvirrande reservationer behöva komma till användning. Men
eftertanke kräves mer än vanligt för en fullt tillfredsställande
uppfattning. — Just på grund av denna säregna — i och för sig imponerande —•
formgivningskonst blir man böjd att karakterisera Hjärnes framställning
som grundad på intuition. Intuitiv förmåga må han hava ägt i rikt mått,
men det som framför allt torde böra framhållas är, att omdömena icke
framslungas utan direkt grund i kall- eller litteraturstudium. Icke minst
en oavlåtlig, aldrig slappnande självtukt i fråga om kraven på
källforskningens bredd och grundlighet kommer att tillförsäkra Hjärne en särskild
hedersplats bland historiker, liksom de impulser han härvidlag givit åt
sina omedelbara lärjungar tydligen måste ha varit en av hans mest
betydande insatser under hans akademiska lärarverksamhet. Men hans
storhet ligger ock däri, att han icke tvekat att hänsynslöst ge ut sig själv,
fastän han mer än de flesta måste ha varit medveten om kommande,
nödvändig, fruktbringande kritisk bedömning.
Till sist må det tillåtas en önskan om att den man, som mer än andra
har förutsättningar att inifrån bedöma Harald Hjärne och som nu satt
handen till plogen vid ederingsarbetet, måtte ge oss — kanske icke direkt
i samband med denna utgåva, men på något annat sätt — en teckning av
den Hjärneska historieforskningens egenart.
Georg Landberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
