Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. 16 dec. 1932 - Tyska samhällsreformatorer. Av Karl Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TYSKA SAMHÄLLSREFORMATORER 415
mellan valen. Om agitatorerna själva fatta ordens innebörd,
tycks vara likgiltigt, de gå ju alltid i de lyssnande massorna,
vilka glädjas oreflekterat över att kapitalismens fall skall ge
dem bröd och frihet.
Kommunisternas strid mot vad de kalla kapitalism dirigeras
från Moskva och behöver ej närmare belysas. I en serie
biografier över ledande tyskar har kommunistledaren Thälmann
behandlats av en radikal författare, som tydligen hyser stora
sympatier för kommunismen, men ej förmår att levandegöra
dess främste man. Han skildrar honom som »en produkt och
ett resultat av den revolutionära arbetarerörelsen med all dess
storhet, men också med alla dess fel och svagheter». Den rätt
enkelt utrustade transportarbetaren hyllas av sina anhängare,
därför att han städse uppträtt radikalare än andra och lydigt
rättat sig efter orderna från Ryssland, där han är
hedersöverste för ett regemente och där en stad uppkallats med hans
namn. Många ha förutspått den tyska kommunismens död,
men den betydande framgången vid novembervalet pekar åt
annat håll. Tillräckligt stark att börja en öppen revolution är
den väl icke, men skulle omstörtningsförsök komma från annat
håll, lär den väl genast ge sig in i leken.
Den marxistiska socialdemokratien har på senaste tiden
blivit en försvarare av en demokratisk samhällsordning och i
allra högsta grad »regierungsfähig», men har naturligtvis kvar
sitt program om nödvändigheten att omdana de kapitalistiska
samhällena. Partiet håller sig för tillfället mest på defensiven,
utsatt för kommunisternas och nationalsocialisternas djupa
förakt. Dess styrka beror tydligen på sambandet med den
stora fackföreningsrörelsen.
Intresset knyter sig förnämligast till nationalsocialisternas
antikapitalism. Hitler framlade i februari 1920 ett skäligen
primitivt program, vilket ännu anses förbindande för
medlemmarna. Man finner satsen om »ränteslaveriets avskaffande»,
ehuru utan närmare förklaring, men letar förgäves efter
något sammanhängande, gripbart ekonomiskt program. En av
Hitlers äldsta vänner, Gottfried Feder, har i stället skrivit så
mycket mera om vad partiet bör tänka och tro om näringsliv,
bankväsen och framför allt penningväsen. Hitler har
rekommenderat hans skrifter och låtit honom ge ut sina böcker på
partiförlaget, men han har i år skjutits undan av den mak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
