Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 19 nov. 1932 - Gustav Adolfs minne och vår tid. Av Sten Engström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV ADOLFS MINNE OCH VÅR TID 321
nom i ryggen, så skulle de hemmavarande ständerna,
försäkras det, »som en bisvärm animose flyga Danum uti håret».
Orden ha en övertygande klang av äkta passion. Men det tyska
kriget —–––! Gemene man litade på sin överhet och hade
ögat öppet för anfallskrigets praktiska fördelar: det vore
bättre, erkände han, att vi bunde våra hästar i fiendens
gärdesgårdar än han i våra. Men att han skulle omfattat
äventyrsfärden på andra sidan havet med någon sorts entusiasm, det
må man icke föreställa sig. Så, och ej annorlunda, är det än
i dag. Man kan våga det påståendet, att ingen annan aspekt
på Gustav Adolfs gärning står så litet levande för det
allmänna medvetandet som spörsmålet om hans världshistoriska
ingripandes betydelse för Sverige av i dag.
Svårigheten att fullt rättvist bedöma förutsättningarna för
ett historiskt avgörande eller värdera en historisk livsgärning
som prestation ligger ju däri, att vår kännedom om
slutresultatet gör det nästan omöjligt för oss att se med oförvillad blick
på utgångsläget. Medgången kastar glans över rådslag och
företag, som motgången skulle stämplat som kortsynta och
överilade; omvänt händer det också, att vi vant oss att
betrakta händelseförloppet, sådant det nu kom att gestalta sig,
som något hart när ödesbestämt, så att vi alldeles underskatta
de hinder som den handlande häft att övervinna eller styrkan
av de skäl som talat för ett avgörande i annan riktning än det
han träffat. Just om Gustav Adolf har en utomordentlig
kännare av hans historia med tanke på det sistnämnda förhållandet
fällt det något paradoxala yttrandet, att utgången av hans
strävanden kanske i någon mån skymt undan, hur stor han
verkligen var. Och dock borde kontrasten mellan de villkor,
under vilka han tillträdde sin regering, och den ställning han
intog, då han rycktes bort från fullbordandet av sitt verk,
komma även den minst reflekterande att besinna, vilket
uppbåd av alla andliga och materiella resurser detta verk måste
krävt. Man undgår ju inte att häpna över denna
kontinuerliga kraftanspänning, där varje vunnen position endast fått
bliva basen för en ny framryckning. Men detta gäller det
yttre, själva relationen mellan storheterna i det problem han
hade att lösa. Vad vi däremot aldrig kunna göra oss ett verk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
