Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 28 aug. 1932 - Teatern i svenskt kulturliv. Av Eskil Sundström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248 ESKIL SUNDSTRÖM
lanakterna på våra Stockholmsteatrar ha blivit en av teaterns
lömskaste motståndare.
Den statsunderstödda nationalscenen bör i högre grad än nu
sker inrikta sig på att tillvarataga teaterns högre
kulturvärden och utan sorg avstå de efemära framgångarna åt de
privata kommersiella scenerna. Endast en nationalscen kan äga
den stabilitet, den frihet från billigt stjärnspel, den ödmjuka
konstnärliga disciplin som i det fallet krävs. Men man kan
förstå, om teaterstyrelsen tvekar att heroiskt höja en hög och
sann konstnärlig andas banér. Ingen vill ju gärna utsätta sig
för offentliga pueriliteter av det slag som förekom i ett
vitt-beryktat utlåtande häromåret. Så länge sådana dokument bli
grundläggande saknas förutsättningar för en rationalisering
av nationalscenens drift.
Men nationalscenen bör icke längre få förbli i det
förödmjukande läget att behöva köpa sin existens genom att försumma
eller direkt bekämpa de kulturvärden den med statsmakternas
bistånd tillkommit för att hägna. Sådant är dålig ekonomi.
Om vi kunde fastslå redan 1908, att vi väl fått en
teaterbyggnad men knappast något hopp om en nationell teater, ter sig
det förestående kvartsekeljubileet en smula vemodigt. Vad
skola vi fira? Ett tjugofem år gammalt misslyckande? Det är
icke god ekonomi att subsidiera mindervärdig importvara, vare
sig det gäller teater eller annat. Subsidiera vi sådan
teaterimport, nödgas den privata konkurrensen söka sin räddning i
ännu mer av billig sensation. Utvecklingen vrids på sned. Det
är icke nog att en pjäs är oantastlig, oskyldig förströelse.
Cirkus är också oantastlig, oskyldig förströelse. Vad vi
behöva är en folkstämning för att giva nationalscenen medlen
till att äntligen bliva vad den på grund av felgrepp icke
blev 1908.
Det kan vara lustigt och stimulerande nog att snegla åt sista
veckans gudar. En kulturellt vaken publik tar ingen skada av
att lyssna till sista sensationen. Men det hör icke
nationalscenen till att ängsligt stå efter att få servera sådant. Våra
privata teaterdirektörer äro fullt villiga och kapabla att
därvidlag tillfredsställa efterfrågan. De ha förresten full rätt att
begära att befrias från en störande eller ruinerande
statssubventioner ad tävlan på popularitetens stundom ganska
riskfyllda fält,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
