Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 28 aug. 1932 - Teatern i svenskt kulturliv. Av Eskil Sundström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246 ESKIL SUNDSTRÖM
Eidån gick upp för en strålande ny parkdekoration. Publiken
brast ut i applåder. Så snart de tystnat, reste sig en ung man
som satt intill Lindberg och vände sig till publiken med orden:
»Ha vi då kommit så djupt på förfall, att vi applådera en
dekoration i Moliéres hus!» Han pläderade så vältaligt för
styckets forna mise en scene, att den gamla dekorationen fick en
ännu kraftigare applåd än den nya — och var på sin plats
nästa gång stycket gavs. Det var för femtio år sedan. Théåtre
Frangais är densamma idag. Den har icke sugit livskraft ur
moderniteten. Dess rötter sträcka sig djupt och fast ned i
fransk teatertradition. Den stoltserar icke med uppsättningar
och ingeniörstrics. Nå, vi böra inte förhäva oss. Stockholm är
inte Paris. Något petrifikat av tradition ha vi varken någon
utsikt att åstadkomma eller något behov av. I den riktningen
ha vi knappast några riskabla överdrifter att befara. Men att
stå alldeles utan tradition tyder på kulturellt armod. Och så
komplett utblottade på tradition som vi nu se ut att vara äro
vi dock ingalunda. Den teaterkultur vi äga förefaller att vara
född just idag. Var har 1700-talet tagit vägen? Var 1800-talet!
Var första kvartseklet av 1900! Herculaneum grävs fram.
Bort med dammet och spindelväven som fått samla sig över
våra svenska teatertillgångar! Fram med dem i dagsljuset!
En nationalscen kan inte sköta alla teaterns uppgifter och
bör därför inte försöka sig på det. Den har råd att avstå från
somliga av dem. Konkurrensen har varit och kommer säkert
åter att bli hård. Själva Théåtre Frangais har häft perioder då
den måst kämpa för livet mot marknadsteatrarna. Det har
hänt, att den i försvarssyfte tillskansat sig uteslutande statligt
privilegium på den bästa tillgängliga dramatiken. Men det
har aldrig inträffat, att den sökt publikens favörer genom att
jaga efter det nyaste nya, det lättaste lätta i tävlan med de
fria teatrarna.
Skulle icke månne några erfarna teaterdyrkare kunna göra
en liten minnesinventering och genom ett urval ur gångna
moderna glansdagars repertoar skänka nationalscenen några
bättre uppslag! Standarden behövde icke vara det odödliga
mästerverkets. Experterna kunde sedan gå längre tillbaka och
leta. De skulle alldeles säkert icke återvända inspirationslösa
och tomhänta. Vi kunde få nöjet att taga våra barn till teatern
och låta dem erfara och samtidigt själva återerövra intryck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
