Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 28 aug. 1932 - Teatern i svenskt kulturliv. Av Eskil Sundström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240 ESKIL SUNDSTRÖM
skulle icke månne då dessa skattemedel kunna placeras till
bättre fromma för svensk teaterkonst! Vilken makaber triumf
för Albert Kanft, ur vars kommersiella klor Skådebanan en
gång skulle rädda svenska folkets själar!
Vår inrotade förkärlek för det småpraktiska, vår
fundamentala likgiltighet för konstnärliga och andliga värden har
gjort oss till villiga offer för den nya förkunnelsen. Våra
regissörer drömma om ingenjörens krona. Det görs ofantligt
väsen om enkla tekniska nyheter och knep. Man åstadkommer
utstyrselmässigt fulländade föreställningar som i all sin
slickade smarthet sakna varje spår till andlighet. Man beundrar
skickligheten och gäspar bakom handen. Kan svensk teater av
idag icke eftersträva något högre än denna livlösa tekniska
perfektion?
En regissör är naturligtvis i viss grad beroende av publiken.
Han måste anpassa sig efter dess andliga fattningsgåvor. Är
det då något fel på publiken? Det förtjänar utrönas.
Stockholmspubliken verkar trög, trögare till och med än
publiken på sina håll ute i landet. Man frågar sig, om svenskarna
äro för intellektuellt orörliga för att kunna trivas med teater
som vill något.
Svensk ungdom är märkvärdigt illitterat. I England,
Frankrike och Tyskland leva de klassiska diktarna. De äro en
inspirerande makt. Skolbarn i England höra och spela på egen hand
klassikerna som ett första klassens nöje. Teatern är oskiljaktig
från uppfostran och liv. En vacker Shakespeareupplaga är en
högst välkommen present för ett normalt engelskt barn. En
bildad engelsman kan citera och deklamera långa perioder ur
Shakespeare. Det är likadant med en fransman och Eacine.
Skolutbildningen med sina starka latinska och grekiska inslag
frammanar denna anda. Härförliden höll Tardieu, som
sannolikt kan tävla med våra kommersiella småkungar i progressiv
modernitet och handfast saklighet, ett för fransk uppfattning
mycket karakteristiskt tal, som formade sig till en hänförd
hyllning åt de klassiska språken som den franska
intellektua-litetens eviga urkälla. Hos oss säga Tardieu’s små
motsvarigheter: Döda språk! Vad ska sånt tjäna till?
För trettio år sedan höll engelsk teater på att avsomna av
lätt underhållning. Man gav bara larviga pjäser, ty man hade
intalat sig att publiken bara orkade med vad som var larvigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
