Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. 17 juni 1932 - Dagens frågor - Vaktombytet i Berlin - Konungahuset och offentligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 213
maktens kontinuitet och han därigenom företräder en mot Hitlers
revolutionära åskådning diametralt motsatt princip. Snarare har man anledning
förmoda, att de nya männen vilja komma med ett streck i räkningen för
Hitler genom att locka ifrån honom en del av de konservativa och
nationella anhängare, som på sistone dragits över till honom icke av övertygelse
utan därför att de i nationalsocialisterna se de enda som ha vilja och
förmåga att åstadkomma en ändring i förhållandena, snart sagt oberoende av
hurudan denna förändring skulle bli — enligt den ofta hörda frasen:
»bättre en ända med förskräckelse än en förskräckelse utan ända». Hitler
skulle således i sin roll av nationens tilltänkte räddare plötsligt ha fått
medtävlare i den krets av meningsfränder, ståndsbröder och f. d.
regementskamrater, som Hindenburg samlat omkring sig och som i sin reaktion mot
det hittillsvarande systemet dela Hitlers »nationella» idéer men däremot icke
hans »socialistiska». Yid de till juli utlysta riksdagsvalen skulle det därför
visa sig, om den kraftyttring från rikspresidentens sida, som kabinettet
von Papens tillkomst onekligen utgör — en naturlig konsekvens av
Hinden-burgs hittills förda kamp mot nationalsocialismen — skulle vara ett så
verksamt medel under fortsättningen av denna kamp, att Hitler icke heller
denna gång skulle nå den absoluta majoritet han eftersträvar. Ett sådant
negativt resultat torde för den nya regeringen vara tillräckligt för att
tillförsäkra den en längre livslängd än blott övergångskabinettets.
Dessförinnan måste emellertid en hel del svåra frågor, ägnade att påverka
opinionen, avgöras. Riksregeringens förhållande till delstaterna har redan visat
sig erbjuda svårigheter, varom den närmaste utvecklingen lär komma att
lämna besked. Vad som redan skett är emellertid ägnat att väcka
uppmärksamhet. I stor utsträckning har parlamentet i praktiken varit
avkopplat, och en republikansk maskerad diktatur har på nödförordningarnas
smygvägar etablerats. Regeringen von Papen, tillsatt utan parlamentarisk
medverkan på statschefens personliga initiativ och ansvar, betecknar en
förstärkning av dylika tendenser. För den parlamentariska demokratiens
förespråkare är den förmodligen en styggelse men borde också vara en
tankställare.
Kungahuset och
offentligheten.
Konungens och det kungliga husets förnämsta uppgift
i det moderna svenska samhället har alltmer blivit att
uppbära den representativa sidan av statens funktioner, att i personlig
form företräda statsmaktens höghet. Ingen torde kunna förneka, att såväl
den nu regerande konungen och hans bröder som tronföljaren på ett i allo
mönstergillt sätt fyllt detta viktiga och grannlaga värv, och att i vårt land
kanske mer än på något annat håll i Europa konungahuset givit ett lysande
föredöme i pliktkänsla mot staten och i allsidigt intresse för det sociala och
kulturella livet. Vi hava känt stolthet över vår kungafamilj och vi hava
haft skäl att göra det.
Emellertid har kanske just de kungligas stora popularitet i vårt land
varit en av orsakerna till att deras förehavanden av en skrupelfri press
utnyttjats allt mera hänsynslöst. Just i dessa dagar, då det mest grova och
osmakliga sensationsmakeri kring en först långt senare officiellt tillkänna-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
