Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. 17 juni 1932 - Strindbergs tredje äktenskap. Av Oscar Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204 OSCAR WIESELGREN
du har din teater för dig måste jag ha mitt författeri för mig;
intet gemensamt annat än barn och hem och nmgänge»,
skriver han under de dagar då den lagliga skilsmässan redan var
ett så gott som fullbordat faktnm. Sedan upplösningen skett
drömmer han alltjämt om de lyckliga ögonblick som gått förbi,
och i sin tomma och ensliga bostad inreder han med en
blandning av fantasi och rörande naivitet ett rum i hennes
älsklingsfärger som helgedom åt det förflutna. Att hans själsliv
alltjämt rör sig i ytterst sällsamma former visas av ett brev
av den 20 dec. 1904, där hans med åren alltmer tilltagande
benägenhet att akta på tecken och förebud av den underligaste
beskaffenhet tagit sig karakteristiska uttryck. Han känner
sin hustrus väsen i sin närhet och ängslas ofta, då han
tycker sig ana att hon är utsatt för fara eller sorg. »Vårt
synliga band kunde lösas», skriver han nyårsdagen 1905, »men
det osynliga icke! Jag tycker det är vackert som det är, och
på avstånd ser jag dig som kommer högt uppifrån. Tror icke
vi äro riktiga människoväsen utan litet högre ifrån kastade,
djupt ner; därför stramar det i våra kroppshöljen och därför
vantrivas vi.» Ensamheten trycker honom, ty trots sin extrema
ömtålighet var han egentligen ytterst sällskaplig i enklaste
borgerliga bemärkelse och skattade få ting högre än ett gott
bord och en liten väl sammanstämd vänkrets. »Fyra veckor i
allt; enkelt fängelse; fått tala endast en gång i veckan»,
skriver han klagande från sin ensliga sommarbostad på Furusund
i juli 1905. Isoleringen bringar honom in på nya tankebanor
och visar honom livet i bittert klart perspektiv: »Jag strävar
uppåt men går nedåt; vill så rätt men handlar så orätt; mitt
gamla strider mot mitt nya; vill se livet vackert, endast
naturen är skön; har medlidande med människorna men kan icke
akta dem, icke älska dem, jag känner dem ju genom mig. Min
enda tröst finner jag nu hos Buddha, som säger att livet är ett
fantasma, en Trugbild, som vi skola se rättvänd i ett annat
liv.» Och om han kommer i kontakt med människor slutar
det hela nästan undantagslöst i desillusion och leda.
Betecknande för hans sätt att reagera är omnämnandet av en liten
tillställning, som i oktober 1905 hölls för honom av några yngre
författare på Djurgårdsbrunns värdshus. Strindberg ägnar den
ett par rader, vilka antyda, att han snarast funnit det hela
ytterligt pinsamt och obehagligt. Samma episod är emellertid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
