Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. 12 maj 1932 - Reagera! Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118 AXEL L. ROMDAHL
allt vad det är och ger! Vi behöva nn ej genast tänka på »de
slumrande millionerna», av vilka ytterligare en mångfald
synes bli väckta till liv, utan på de vida oförstörda rikena av
svensk natur, där vårt folk har rum att leva utan att
arm-bågas. »Du gamla, du friska» sjöngs det förr. Epitetet »du
friska» var i själva verket ej illa valt som ett hyllningsord till
Sverige. Orn vi bytt ut det i sångtexten mot »du fria», vilja
vi behålla vad det betecknar i verkligheten. Den friskhet, som
vinnes ute i vidderna av skog och mark, är ett av de bästa
dragen i vårt svenska väsen. Vi känna och tänka på ett annat
sätt än stadsbor, som varit hopträngda i århundraden. Vi ha
närmare till naturen, vi ha arvedel av dess hälsa och must,
vi dragas till den oemotståndligt. Den ger oss något fritt,
öppet och rent, ett adelsmärke, som bevaras också hos våra
arbetare i städerna, då de äro som bäst, bondens och torparens
söner och sonsöner, rotade i den svenska jorden. För någon
tid sedan strövade jag kring i en skogsbygd i norra Småland,
som var mig känd och kär sedan gosseåren och som jag nu
återsåg efter trettiofem år. Jag kom in i avlägsna torp och
smågårdar, där stenhögarna togo upp större del av tegarna än
åkerjorden. »Trångrössla» hette en gård, är icke namnet
målande! Kommen över tröskeln blev jag efter några ord,
som röjde, att jag ej var främmande i bygden, mottagen som
om jag varit en av deras egna med en munter frimodighet och
öppenhjärtighet och tillika med en naturlig värdighet, som
man endast finner hos den frie bonden i gamla kulturland. I
skogen fick jag följe med en gammal man. »Flyttar det många
till städerna härifrån!» frågade jag honom. »Nej!» svarade
han, »härifrån flyttar ingen».
Det var stenigt, men jorden var bra mellan stenarna, skogen
gav under tider, då allting ej var upp och ner, också de
fattigaste hjälp att försörja sig, och folket älskade sin bygd
och blev kvar där.
Påfallande var ordningen, prydligheten kring stugorna,
prägeln av skick och ambition. Nere vid stationen låg en
industri vid vars anläggande man förfarit på ett sådant sätt,
att man fått fram ett slags vrångbild av stadsförhållandena,
ehuru man med en smula omtanke kunde ha undvikit det. Icke
en rabatt, en buske, ett hägnat och vårdat stycke mark kring
de kaserner, i vilka man stuvat in arbetarna. Och pojkarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
