Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. 30 jan. 1932 - Dagens frågor - Krigsskuldparagrafen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48 DAGENS FRÅGOR
tillåta, jämförda med traditionellt juridiskt språkbruk. Den väg, som de
franska författarna valt, är däremot att genom en historisk utredning
av paragrafens genesis söka få en uppfattning av lagstiftarnas egen
uppfattning vid tiden för formuleringen. De ha undersökt vilken
befattning de olika vid fredskongressen arbetande sektionerna tagit med saken.
De göra gällande, att ansvarighetskommissionens utlåtande icke står i den
ringaste förbindelse med paragrafen i fråga, att kommissionen tvärtom
avböjt att göra något som helst uttalande om de fäkta och händelser, som
framkallat världskriget, utan inskränkt sig till vissa specialfrågor, såsom
kränkningen av Belgiens neutralitet, för vilken ansvar krävdes. Lika litet
hade den andra stora undersökningskommissionen, som skulle behandla
skadeståndet, något att föreslå, som kunde tolkas som en moralisk dom
över Tyskland. Den inskränkte sig till att fastställa vem som gått till
angrepp och att detta angrepp droge med sig en förpliktelse att lämna
ersättning för tillfogade skador. Den som ensamt hade ansvaret för
paragrafens formulering var enligt de franska författarna högsta rådet. Men
även här var det mera tal om en praktisk lösning av skadeståndsfrågan än
om ett allmänt fördömande av tillvägagångssättet vid krigets lössläppande
eller av Tysklands förkrigspolitik. Högsta rådets medlemmar voro utan
tvivel personligen övertygade om Tysklands allmänna skuld, men till att få
denna fastslagen i fredsfördraget sträckte de sig icke. De nöjde sig med
en »begränsad» bekännelse, att Tyskland genom sitt angrepp 1914 begått en
handling som det enligt alla länders borgerliga lagstiftning hade skyldighet
att gottgöra, Vad som särskilt framhålles är, att fredsfördraget på denna
punkt icke går utöver den ram, som den av tyskarna vederbörligen
godkända s. k. Lansing-noteii av den 5 november 1918 föreskrev: att
»Tyskland skall lämna ersättning för alla de skador, som genom dess angrepp
till vatten, till lands och i luften tillfogats de allierades civilbefolkning och
dess egendom».
Det kan här icke bli fråga om att fälla något omdöme om den av hrr
Bloch och Eenouvin verkställda utredningens värde. Därtill skulle fordras
ett mycket grundligt studium av Versaillesfredens akta. Att den tolkning
som de framfört av den ifrågavarande paragrafen mycket väl låter sig
förena med dennas bokstav har redan framhållits. Fråga är emellertid om
därigenom grundvalen verkligen undanryckts den tyska
krigsskuldpropagan-dan. Må vara, att § 231 på en punkt fått en för tyskarna drägligare
karaktär. Den innehåller dock enligt tysk uppfattning alltjämt påståendet
om att Tyskland påtvingat de allierade kriget. Man är icke heller villig
att tillmäta den franska utredningen någon omvälvande betydelse för
uppfattningen av Versaillesfredens ställning till skuldfrågan i dess helhet.
Från tyskt håll har man i allmänhet icke varit benägen att reservationslöst
acceptera det franska uppslaget, som någon enstaka tysk röst dock velat
karakterisera som ett »fredsrop» från Paris. Det fordras mycket för att
erkänna, att mer än ett årtiondes politiska kamp för den tyska hederns
återvinnande varit grundad på en fiktion. Vad som nu bl. a. förts fram
till kritik av den franska utredningen är, att en mycket viktig punkt blivit
överhoppad. I den diskussion, som följde mellan de allierades och
tyskarnas fredsdelegater efter sedan fredsförslaget överlämnats till de senare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
