Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. 15 september - Litteratur - Siri Zöller och Boström. Av Ernst Logren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 303
eget föregående och närvarande liv, kan tjäna som rättesnöre (inriktare)
för vår vidare utveckling.» Efterbildningens religion måste efterträdas av
det oavlåtliga personliga Sökandets. Vi måste förstå vår inbördes
samhörighet ej blott med känsla och tro utan också genom vetande och liv.
Sanningen själv i oändligt förnuftig kärlek talar till oss genom även de
hårdaste plikter i de förhållanden vi ofrivilligt finna oss i. »Just
historiens förlopp från de avlägsnaste tider till våra dagar visar detta tydligt,
när vi genomforska den med den f rågan i sinnet: vad har varit och vad är det
mest levande, verkligt reela sambandet för människan med Sanningen, med
Gud själv? Den efter vår bästa insikt uppfyllda plikten, svarar det då ur
historien med de mest olika röster», hur lågt än det har stått, vari man
sett sin plikt.
Inom det internationella livet är det av vikt, att de enskilda staterna
beskära sina överdrivna krav och lära sig akta de övrigas rätt att utveckla
sig efter sitt väsens lag. De skola vara tjänare åt den gemensamma
odlingen i överensstämmelse med sina faktiska villkor. En vis
självbegränsning måste efterträda striden och hatet. Självkännedom leder till Gud.
Hur förhåller sig nu denna syn till Boströms?
Ingen kan, enligt denne, bevisa annat än att människoanden som sådan
måste sträva till allt högre och fullkomligare liv. Gud ger riktning åt våra
djupaste behov. Det onda, disharmonien och splittringen, kan som sådant
ej eftersträvas. Personligheterna äro med sina pliktsfärer medlemmar av
ett helt, samstämmigheten är »regulativet för allt sant och rätt för
människan». Den översinnliga världen utgör riktpunkten för bedömande och
bestämmande av vår sinnliga värld och medlet att lösa dess motsägelser.
Vårt eviga och andliga väsen gör det lika nödvändigt för människan att
eftersträva det goda som att leva och vara till. Vi måste begränsa oss
själva så, att våra krav inbördes samstämma. Det i sig riktiga går före
maktstriden om fördelar. Även en nation är en individ, en personlighet
med rätt till fri växt och utveckling av sin egenart. Ej nationalistisk
maktpolitik utan frivillig självbegränsning inom statssystemet är det riktiga.
Sedelagen är konkret, är min eviga idé som helhet, närvarande för
samvetet. Filosofien har att utgå från livet självt som sådant: denna kunskap
är levande, så långt den behåller känningen med livet och den i känslan
eller det omedelbara medvetandet givna ursprungliga livsgrunden. Utan
känslan hade vi ingen tillgång till den eviga källan till allt liv. Utan
bundenhet kan vidare intet liv bestå. All lag har sin djupaste rot i ett
samfund; sanningen är Guds rikes lag ur teoretisk synpunkt, den avslöjar i
sitt krav på allmängiltighet lika väl som sedelagen ett universellt personligt
samfundsliv i Gud, ett liv som har en konkret enhet. Den praktiska
synpunkten är den fullständigaste och viktigaste för oss. Gud är den yttersta
personliga grunden till den rätta fortgången av vår utveckling mot målet,
ett fulländat personligt liv, som också är universellt samliv. Förnuftet är
målet och drar människan oemotståndligt till sig, trots hennes svaghet och
motstånd.
Det sköna och sanna äro blott det goda från en viss sida. Det
översinnliga är fritt från motsägelse och är tillfredsställande i och genom sig självt.
Utan något ljus från evighetens värld är i grunden intet. Det är egent-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
