Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 19 juli - Lyrisk tidsbild. En översikt. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240 NILS SVANBERG
skäl att säga om Gullbergs dikt, som om all verklig dikt: att
en djupt upprörd känsla behärskats i ett klassiskt uttryck som
ger den rö och allmänmänsklighet.
Skin, sol, över berg och slätt!
Skin, sol, på ros och tagg!
Förvandla min ångestsvett
till svalaste morgondagg!
Paul Lundh — vars lyrik är en för mig alldeles ny
bekantskap — representerar med sin nyutkomna diktbok, Nära ting,
en daggklart idyllisk optimism, äkta och ärligt vunnen. Hans
dikt lyser av äkta folklighet. Icke minst gäller detta de
religiösa motiv, han liksom Gullberg gärna återvänder till.
Tidigare har han särskilt odlat en vildvuxen naturlyrik, som man
ej kan undgå att förknippa med Dan Anderssons, men som har
sin personliga respektingivande klang. Det finns många
tidigare dikter, där Lundh har nått den allmänmänskligt formade
känslobiktens mästerskap. Han har ord för den stora
idylldiktens evighetsstämning, det visa en mängd oförfärat
vardagliga och fint besjälade poem i Nära ting, ej minst de där
han vågat sig på något så otidsenligt som familjeidyll. Sin
helhetsstämning har han fint givit i tre knappa strofer,
Ett hem:
En ensam dal. Ett stycke jord. Ett litet hus.
En man. En kvinna, Tvenne små. Rymd, vidd och ljus.
Mitt hem. Min teg. Min kvinna. Mina små.
Min solen med och himlen, hög och blå.
Allt gav du, Liv. Helt, fullt, så vitt jag vet:
ett stycke tid, en glimt av evighet.
Dikten är värd att läsas många gånger, jå den fordrar det,
så stark är dess konkretion och dess känsla.
En plats för sig kräver Hans Botwid, ej blott därför att hans
egen dikt talar enslingskapets språk. Hans egenart framstår
ytterst utpräglad i den enda diktsamling han ännu givit. Han
odlar genomgående den fria rytmen och kan betraktas som dess
mästare efter Ekelund och Jändel. Hans ensamhetsdikt är av
ett sympatiskt slag. Den skriker icke ut sitt martyrium, låter
icke sin egenart framträda med avsiktligt grella färger. Just
därför kan den få så slående, liksom anklagande uttryck. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
