Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 10 mars - Dagens frågor - I egen sak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOE 97
ministrar, då ligger den reflektionen nära, att även Wilhelm II vid
besättandet av rikskanslerämbetet år 1900 visat mindre lyckligt
persoii-omdöme.
Den märkligaste tilldragelsen under den Biilowska epoken och
anledningen till hans fall var Daily Telegraph-skandalen hösten 1908. På denna
punkt vidhåller han sin gamla framställning: kejsarintervjun sändes honom
i ett oläsligt manuskript, som därför återgick till Wilhelmsstrasse, renskrevs
och så cirkulerade mellan olika tjänstemän, som av Bulow på det livligaste
uppmanats att noga pröva den. Slutligen godkände den av arbete
överhopade kanslern ändringsförslagen, även nu utan att läsa texten. Häremot
står fast, att kejsaren uttryckligen anmodat kanslern att på grund av
sakens ömtåliga art själv handlägga den och ej låta den gå genom
Aus-wärtiges Amt, att texten från början varit maskinskriven och att den ej
varit längre än två tidningsspalter, så att även en av arbete överlupen
nian — Bulow vistades för tillfället på Norderney ’— bort hinna läsa den.
Biilows skildring är sålunda på flera punkter bevisligen osann. Har han
ej läst intervjun, har han gjort sig skyldig till den grövsta försumlighet,
särskilt med hänsyn till kejsarens anvisningar vid textens översändande.
Har han åter läst den — flera omständigheter tyda härpå — har han
antingen visat en politisk omdömeslöshet, som förefaller utesluten hos en man
med hans begåvning, eller också har han haft vissa hemliga syften: att
ohjälpligt blamera kejsaren för att göra sig själv oumbärlig. Härför talar
också uppläggningen av hans riksdagstal i saken, där han ej blott på det
mest upprörande sätt offrade sina underordnade vid Wilhelmsstrasse utan
även under sken av att täcka kejsaren så mycket kraftigare underströk
hans förlöpning. — Wilhelm II ansåg sig själv efteråt ha fallit offer för
en intrig från kanslerns sida, och denna kejsarens uppfattning bildar
bakgrunden till hans lapidariska yttrande om sitt avskedssamtal med
»Bernhard der Zuvorkommende» några månader senare: »Hier habe i ch das
Luder fortgejagt!»
Men vad som framför allt ger boken dess särprägel, är ej dess
diskutabla värde som historisk källa, knappast heller författarens tröttsamma
bollande med citat ur hela världslitteraturen eller ens de publicerade
heka-tomberna av lyckönsknings- och smickerbrev till honom själv, utan det är
hans sätt göra upp räkningen med sina fiender och rivaler, levande och
döda, från Wilhelm II och Philipp Eulenburg till Haller och Hans
Del-briick. Mest typiskt och alldeles särskilt motbjudande framträder hans
taktik vis-å-vis kejsaren: sedan dennes värsta förlöpningar inetsats hos
läsaren med den Biilowska stilistikens alla hjälpmedel, försummas aldrig
inläggandet av några fraser om Biilows djupa aktning för hans karaktär
och begåvning, vartill ofta fogas några försiktiga insinuationer om att
kejsaren hela tiden varit att betrakta såsom i teknisk mening sinnessjuk.
Inför denna metod kan man knappast finna andra ord än dem, varmed
en hög fransk funktionär 1915 lär ha hälsat Italiens inträde i kriget som
Frankrikes bundsförvant: »C’est une politique des assassins!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
