Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 10 mars - Macanlay redivivus. Av Herman Brulin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tidskriftsartiklar i utdrag, officiella och icke-officiella
krigsdagböcker och relationer från både engelsk och fransk sida, brev från,
till och om Marlborough m. m.
Ingenstädes uppträder emellertid Trevelyan själv med några
förmätna anspråk att upptaga den penna, som för vid pass
sjuttio år sedan föll ur Macaulays hand. Det är väl dock denne,
han framför allt har i tankarna, då han i sitt förord förklarar
sig »icke kunna övergiva det äldre historieideal, som en gång
var populärt i England, att samma bok skulle vädja till den
vanlige läsaren och den historiske vetenskapsidkaren».
Föregångarens verk citerar han med aktning och beundran, men
utan vördsam auktoritetstro, och i ett par ord ger han den bästa
tänkbara karakteristik av Macaulays författarpersonlighet, då
han — på tal om dennes teckning av Marlborough — säger, att
han »alltid såg saker och ting i svart och vitt, men aldrig i
grått». Det är, förefaller det mig, på pricken det intryck, som
läsningen av verket ger. Dess mycket omtalade »whiggism»
lämnar åtminstone en senfödd utlänning skäligen oberörd, och
använder man en kritisk edition därav, förvånar man sig
egentligen över, hur mycket av sakinnehållet som ändå står
oanfäktat. Men däremot har man bra ofta på känn, att om också
Macaulay har rätt i sina omdömen och karakteristiker, han
inte har det i den grad han själv menar. Som konstnär hade
han, säger Trevelyan, en böjelse för »den dramatiska antitesens
otrygga metod», och det är knappast utan fog, som denne
frånkänner honom psykologens egenskaper.
Historikern från det tjugonde seklet använder en mera
återhållsam teknik. Även omvärderingarnas lockelser försakar han.
»Om jag inte har frambragt någon ny och överraskande teori
om whigs’, högtories’ och de moderata tories’ politik och
personligheter, om Annas karaktär och Marlboroughs, så kan jag
till mitt försvar endast anföra, för den som tycker att ett sådant
försvar inverkar på saken, att varje ny och överraskande teori
skulle ha varit felaktig». Men detta hämmar icke
framställningens flykt. Stilen har visserligen knappast mycket
gemensamt med Macaulays, som, hur fascinerande den än kan vara
för den som ger sig tid att verkligen njuta den, med sin
»viktorianska» prägel i viss mån själv tillhör historien. Men den
har, jämte den ton av »matter-of-fact», som är utmärkande för
modern engelsk historieskrivning, en glans, som kanske där är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
