Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. 16 januari - Litteratur - Svensk prosakonst 1930. Av Elof Ehnmark - Harry Blomberg: Landets lågor - Pär Lagerkvist: Kämpande ande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36 LITTERATUR
liksom Petrea så småningom blir konstnärinna. Knappast något brukar
vara så vanskligt för en författare att skildra som en uppdiktad konstnärs
väg till framgång. Man blir också litet skeptisk, när man anar, vart det
skall bära väg med Gurli Hertzman-Ericsons hjältinna. Tonen håller på
att sväva över i det patetiska och uttryckssättet börjar skruva sig. Men
det visar sig till slut, att författarinnan lyckats bättre än många, kanske
främst därför att hon på sitt försynta sätt i första rummet är angelägen
att visa, hur blott livets mognad och erfarenhet kan skapa en sann
konstnär. Hon låter oss också bara ana Esters framgångar som skådespelerska.
Det är den tunga, tvivelsamma vägen till målet, hon vill skildra.
Den småborgerliga miljön dominerar även i Harry Blombergs
folkbildningsroman Landets lågor. Småborgerligheten representeras bäst av
stinsen Dunder i Galtaboda, utan tvivel den främsta gestalten i Blombergs
annars icke så märkliga roman. Skildrad med frodig, sund och frisk
realism är han en inkarnation av hederlig, godmodig och trygg svenskhet.
Galtaboda stationssamhälle är också taget på kornet, det klickar inte i en
enda detalj. Blomberg har emellertid inte velat åstadkomma en ny variant
av svensk bygdeskildring, han har velat göra något nytt. Det framgår av
företalet, där han tackar bärarna av den rörelse, som inspirerat honom.
Den svenska folkbildningsrörelsen hör onekligen med till det, som sätter
sin prägel på tiden och således även till den verklighet, som den realistiska
litteraturen har att återgiva. Men det kan diskuteras, om en sådan rörelse
är lämpad att vara huvudtema, den egentlige hjälten i en roman. Tvivlet
på den saken har Blomberg icke lyckats jäva. Romanen kräver sin part
av fortlöpande, fast komponerad handling, av människoskildring och
karaktärsteckning. Den honnör för folkbildningsarbetet och dess okända och
undanskymda hjältar och martyrer, som är temat i Landets lågor, stämmer
inte riktigt samman med huvudhandlingen och intrigen.
Folkhögskoleläraren Harpunius, den egentlige huvudpersonen, står inte så i centrum av
handlingen, som han väl egentligen borde. Hans privathistoria saknar
såväl i detta sammanhang som i övrigt större intresse, hans typ och hans
antecedentia äro danade efter det väl utnyttjade folkhjältesidealets mönster
utan att detta vare sig förverkligats eller förnyats i denna variation. Kan
man sålunda inte gå med på att experimentet lyckats konstnärligt sett,
har man så mycket lättare att giva erkännande åt den sakkunskap, som
ligger bakom och även träder fram i skildringen av miljön och av
folkbildningsproblemen. Inom vidkommande kretsar kommer boken säkerligen
att diskuteras — det är nämligen ingalunda blott ljussidorna i
folkbild-ningsrörelseii, som komma fram — och redan därigenom är en insats gjord
i den nya tids anda, som åter höjer det gamla fältropet »problem under
debatt» för den moderna litteraturen.
Ett stationssamhälle är bakgrunden även för en av berättelserna i Pär
Lagerkvists novellsamling Kämpande Ande. Pär Lagerkvist intager
en egendomlig särställning i vår litteratur. Han hör till vägrödjarna och
är en den nya tidens man, men han är också en ensam man. Han har
varit och är en experimentator och en formell förnyare, han är därjämte
en grubblare och spörjare, vilken till skillnad från den yngsta
författargenerationen allvarligt upplevt det stora kriget och fått sin tankevärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
