Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 10 december 1930 - Konferensen kring Runda bordet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 593
skild stat kunde nå en högre politisk och ekonomisk utveckling än
om den vore isolerad. Furstarna höllo vidare strängt på sina
fördragsrättigheter, som ej utan deras samtycke kunde ändras, vilket
dock ej betydde, att de förnekade tidsförhållandenas föränderlighet.
De kunde intet annat än anpassa sig efter ändrade förhållanden, men
»vi vilja göra det i vår egen tid och på vårt eget sätt, fria från all
yttre intervention». På enhetlig styrelse från ett suveränt parlament
i Delhi trodde maharajan inte. I ett sådant system funnes ingen plats
för de fria indiska staterna, och det skulle nog tryckas ned till
marken av sin egen tyngd. Det fanns många slag av federalism, det vore
ett elastiskt begrepp, och vägledande prejudikat saknades, men på det
hela taget insågo Indiens furstar och stater, att All-India Federation
föreföll att vara den enda tillfredställande lösningen av Indiens
problem. En övergångsperiod krävdes emellertid, och tvång finge ej
förekomma i någon form. Till en federation ville de ansluta sig endast
självmant och på sådana villkor, som tryggade deras staters och undersåtars
rättmätiga fri- och rättigheter. En ännu mera oförbehållsam anslutning
Ii ek senare federationstanken av maharajan av Patiala, som förklarade,
att »endast på den federativa vägen kunna de indiska staterna förena
sig med Brittiska Indien vid uppbyggandet av det Större Indien, som
vi alla önska». Han inskärpte emellertid, att denna furstarnas
anslutning endast vore tänkbar under förutsättningen av bevarad
sammanhållning med Brittiska riket och behörigt respekterande av den rätt
till inre autonomi, som gällande fördrag med de indiska staterna
bekräftat. Över huvud taget torde furstarnas allmänt uttalade
benägenhet att betrakta federationsfrågan såsom nu fullt aktuell vara det
mest beaktansvärda i den långa inledande debatten.
Många talare gjorde vältaligt gällande, att tiden för Dominion
status nu vore kommen. Parlamentarikern M. B. Jayakar, som sade sig
tala för »det unga Indien», bestred energiskt, att man ropade på
Do-minion-ställning blott för att få en trappstege upp till fullständigt
oberoende. Om Indien nu finge verklig Dominion-ställning, så skulle
— ansåg han sig kunna försäkra — ropet på oberoende inom några
månader dö ut av sig själv. Och den näst siste talaren, Aga Khan,
ansåg sig kunna konstatera fullkomlig enhällighet under den långa
debatten, som sträckte sig över fyra sammanträdesdagar, om kravet
på »ett fullständigt mått av självstyrelse». Han sade sig även tro
på möjligheten för konferensen att skissera en federativ plan, som
tillfredställde hinduer och muhammedaner, minoritetsintressen av skilda
slag och alla berättigade affärsintressen. I samma optimistiska
tonart voro även MacDonalds avslutande reflexioner hållna, och särskilt
framhöll han, hurusom »furstarnas förklaringar hade revolutioniserat
läget». Han tillkännagav därefter konferensens övergång till
kommittéarbete och försäkrade, att detta skulle följas med de bästa
välönskningar av den brittiska regeringen och det brittiska parlamentets båda
hus.
Konferensen kring Bunda bordet har alltså börjat med större mått
av enighet bland deltagarna än man i allmänhet vågat hoppas. Å
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
