Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 10 december 1930 - Fascistisk samhällsteori
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
588 DAGENS FRÅGOR
genom de för flertalet svenska läsare svårtillgängliga labyrinter, som
den italienska konstitutionalismen passerat under det senaste seklet.
Det kan av naturliga skäl icke här bli fråga om något referat av
förf:s framställning av hur fascismlen från en ringa början kunde bli
stark nog att sätta sig i besittning säv makten. Flertalet av de viktigaste
iStationerna på vägen har för övrigt undan för undan belysts i denna
tidskrift. Här skall endast med ledning av boken iges uttryck åt några
reflexioner beträffande fascismens allmänna karaktär. Det slår en; att
fascismen, som i det yttre uppträdandet är särskilt angelägen om att
väcka intrycket av att veta vad den vill, är uppbyggd på synnerligen
heterogena element och mera förts fram av gynnsamma konjunkturer
och andras oduglighet än av egen klar medvetenhet om mål och medel.
Den revolutionäre socialisten glider ifrån sina gamla idéer och
parti-fränder och får vidsträckt anslutning i borgerliga kretsar, radikalismen
förbleknar, de inrikespolitiska motsättningarna träda tillbaka för den
nationalistiska våg, som krigets förhoppningar och besvikelser drivit upp.
I stället framstår iskarpt motsatsen mellan nationell och antinationell.
Den tidigare republikanska idealismen förbyts i likgiltighet för
konstitutionella omvälvningar. Känslan för kontinuiteten i det yttre tilltager.
När rörelsen var mogen att gripa makten, skedde det icke med
bortsopande av de gamla formerna genom en revolutionär stormvind. Den
behövde tid på sig för att finna en egen form, och först efter ett par
år tillkom den fascistiska diktaturen.
Mussolinis personliga betydelse för fascismen, otaliga gånger
omvittnad, framstår knappast någonsin så tydligt som i detta perspektiv. Utan
hans på en gång måttfulla och energiska ledning hade de disparata
elementen under hans fanor säkerligen icke kunnat sammansvetsas till
det redskap för praktisk politik, som fascismen trots allt blivit.
Utomordentligt skickligt drev han sitt spel, vilket tiden kort före
maktens gripande blev ett dubbelspel, fullfjädrat i konsten att
vilseleda. Ännu några dagar före aktionens igångsättande ville
man i politiska kretsar icke tro på dess möjlighet. Och även
efteråt fortsattes dubbelspelet, som författaren karaktäriserar på
följande expressiva sätt: »Mussolini har fortfarande varit revolutionär
inför fascisterna, representant för den lagliga ordningen inför
parlamentets majoritet. För fascisterna blev marschen mot Rom en revolution,
symbolen för det nya Italien, för de andra en folklig demonstration.
För fascisterna f ramisto d den nya regeringen som ett organ för
fascismen, för de andra som en nationell samlingsregering.» Utan tvivel har
denna Mussolinis rörlighet och anpassningsförmåga utgjort en av
förklaringsgrunderna till fascismens stora framgång. Rörelsen har icke
haft några doktrinära skrupler, som bundit dess handlingskraft. Den
har därför haft jämförelsevis lätt att övergå från en revolutionär
kamporganisation till en statsuppbyggande maktfaktor. Med övergången från
kampstadiet till segerstadiet har följt en strävan efter legitimation.
Fascismen har haft uppkomlingens behov att förvärva ett adelsbrev, att
skaffa en ideologisk bakgrund för sitt handlande. Det karaktäristiska
härvidlag är att den varit -ganska fattig på egna idéer. Den har emellertid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
