Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 1 okt. 1930 - De tyska riksdagsvalens innebörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blott 313 000 röster och företrädes nu i riksdagen av 5 man, medan
agraren Schiele kommenderar 18 och en annan moderatkonservativ
sammanslutning, ekonomiska partiet, lyckades bevara sina 23 mandat.
Vid bedömandet av dessa förskjutningar i mandatantal bör
ihågkommas, att riksdagen, vars medlemsantal är beroende på antalet
avgivna röster, 1 riksdagsman för varje 60 000-tal väljare, nu räknar 576
medlemmar mot förut 494. Denna omständighet understryker
betydelsen av socialdemokraternas mandatförlust och minskar värdet av de
små vinster centern och bayerska folkpartiet inkasserade.
Vad betyder nu de tyska valsedlarnas vittnesbörd? 4½ mill. röster
för tysk sovjetförfattning, jublar L’Humanité. 13 mill. röster mot
Stresemanns utrikespolitik och Weimarförfattningen, klagas på
moderat-republikanskt håll. Nära ⅔ majoritet bland de inemot 35 milj.
väljarna för den Stresemannska utrikespolitiken, påminner tröstande en
yrkesoptimist i Genève. På alla tre hållen har man siffermässigt rätt
utan att dock ha fått fram så särdeles mycket av valresultatets
väsentliga innebörd. Närmare lägets kärnpunkt kommer onekligen
Preussens socialdemokratiske ministerpresident, Otto Braun, då han talar
om valutgången som en det tyska samhällslivets feberkurva och som
kylande botemedel rekommenderar en »förnuftets koalition», d. v. s.
ett politiskt förbund mellan socialdemokraterna och de moderata
borgerliga partierna eller, om man så vill, mellan alla anhängare av
republikanskt styrelsesätt i Tyskland och av Stresemanns tyska
utrikespolitik. Samhällsbevarande samling mot omstörtningspartierna
lyder sålunda det lösensord, som efter valen utgått från den
socialdemokratiska partiledningen. Redan under valstriden framkastade
Braun en trevare i samma riktning i form av en direkt fråga till
rikskansleren Brüning, om denne principiellt avvisade samverkan med
socialdemokraterna. Brüning svarade undvikande, att han hade svårt
att tro på socialisternas benägenhet för samverkan med en man, som
de i en valbroschyr kallat »obarmhärtig mot de fattigaste bland de
fattiga». Braun replikerade, att han ej läte sin politik ledas av en
kraftfras i en valbroschyr. Han upprepade sin fråga, och fick då av
Brüning det svaret, att denne först ville veta, huru socialdemokraterna
numera ställde sig till regeringens finansplan, som de i juli så häftigt
bekämpat. Ett par andra ledare inom regeringskoalitionen, nämligen
den storordige Treviranus och folkpartichefen Scholz, avvisade
däremot med full tydlighet och mycken skärpa den socialdemokratiska
inviten. Men det var före den 14 september.
Om meningarna sålunda äro delade om botemedlen, så är man
däremot bland »de förnuftiga» tämligen enig om diagnosen. Tysklands
väljare ha gått till rösturnorna i feberstämning, och millioner röster
ha avgivits i ren desperation. Valet blev därigenom »ett förtvivlans
val», »ett protestval», som andra bedömare kallat det. I all synnerhet
gäller denna förklaringsgrund Hitlerpartiets sagolika tillväxt. Man har
känt förtvivlan över tributskyldigheten till hårda utländska
fordringsägare, över de dryga skatterna och den överhandtagande
arbetslösheten. Man har velat så eftertryckligt som möjligt protestera mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
