Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Litteratur - En ny del av Fortifikationens historia. Av B. Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Landskrona befästningar, åt tvänne outsiders, artilleristen Augustin
Ehrensvärd och kavalleristen H. H. von Liewen. Ett plausibelt, ehuru för
tidsandan karakteristiskt skäl saknades visserligen ej — man hade
låtit chefen, den på sin tid framstående Gabriel Cronstedt, sitta kvar
till en ålder, då initiativ och kraft enligt naturens lag måste vara
slut. Men den förlamande inverkan på den egentliga
fortifikationskåren kunde ej undvikas: den reducerades nästan uteslutande till att
»syssla med det årliga underhållet av hus och byggnader jämte en
pedantiskt noggrann räkenskapsföring och materialredovisning på
respektive fästningar, utom vilkas områden officerarna sällan eller aldrig
satte sin fot». Följden av denna isolering blev också, att vapnets
män alltmera förlorade »förståelsen för de krav, krigskonstens vid
denna tid snabba utveckling ställde på dem, och i allmänhet för sitt
yrkes större uppgifter». Innan perioden gått till ända, skulle vapnets
tillbakagång fullbordas därigenom, att det förlorade även en annan
av sina huvuduppgifter.
Fortifikationens chef hette i Sverige sedan gammalt
generalkvartermästare. Titeln utmärker den officer, som i fält har ledningen av en
armés marsch och förläggning, befästningars uppkastande och
belägringars utförande m. m. Den likartade utbildning, som erfordras
för dessa arbeten och för omsorgerna om det fasta försvaret, ledde
till att även den senare uppgiften hos oss lades under
generalkvartermästaren. År 1776 igångsatte Gustav III rekognoscering och
kartläggning av gränstrakterna i östra Finland. Till en början voro
fortifikationsofficerare med, men snart framväxte en av vapnet oberoende
särskild organisation, Finska rekognosceringskåren. Att
rekognoscerings- och kartläggningsarbetet just på den viktigaste fronten fråntogs
fortifikationen ledde följdriktigt till att snart (1805) en särskilt
»fältmätningskår» bildades för hela riket. Till denna fick fortifikationen
avstå vittnesbörden om sin långa och lysande verksamhet på det
avsöndrade arbetsområdet, topografiska och geografiska kartor med
beskrivningar, bataljplaner med berättelser och till sist (1806) även
generalkvartermästartiteln. Det blir den femte delens uppgift att
berätta, hur de båda kårerna 1811 sammanslogos till en ingenjörskår,
som åter hos sig förenade fortifikationens båda hävdvunna
verksamhetsgrenar.
Sedan Erik Dahlberghs tid har fortifikationens historia till ej ringa
del varit konst- och kulturhistoria. Det nu föreliggande bandet visar,
att traditionerna ej dött ut. Det grundliga kapitlet om undervisningen
röjer både högt ställda anspråk och energiska bemödanden att
upprätthålla dem. I informationsverkets personalförteckning möta så kända
personligheter som Mårten Triewald, Jonas Meldercreutz och J. M.
Sprengtporten; en originell bekantskap är Magnus (Tieder) Ståhlswerd,
eljest väl blott ett namn, som man till äventyrs erinrar sig bland
offren efter 1756 års revolution. Ett bidrag till åtskilliga städers
historiska topografi lämnar skildringen av fortifikationshusen på olika
platser. Att fortifikationshistorien också berör Lunds domkyrkas
byggnadshistoria, kan förefalla egendomligt. En redogörelse för åtskilliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
