Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Irländarna hemma hos sig. Av Eskil Sundström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322 ESKIL SUNDSTRÖM
eller engelskt påverkad. Irländskt kulturliv har öst ur dessa
källor och ur inga andra. Många bland dem som räknas till
den engelska litteraturens märkesmän äro som bekant irländare
till börden. Men det är engelska tankebanor de följt, engelska
stjärnor de styrt efter och trots deras irländska ursprung kunna
irländarna näppeligen räkna dem som sina egna. Så djupt sitter
den engelska kulturens märke, att man undrar, om ens den mest
radikala gaeliska hänförelse skall kunna förmå att framdriva en
verkligt egenartad irländsk odling. Irlands språksituation är
betydligt mera komplicerad än Finlands. Finskan har alltid varit
ett levande språk. Engelskan är också i motsats till svenskan
ett allmänt erkänt kulturspråk, det starkaste och
utvecklingskraftigaste av kulturspråken, faktiskt i detta ögonblick på väg
att erövra en hedersplats som världsspråk. Skall gaeliskan kunna
hålla ut i en kamp som oundvikligen måste bliva mycket lång,
om den över huvud taget skall kunna vinnas, mot en sådan
övermäktig Goliath?
Irland är ett bondeland. Så grundfast sitter bondenaturen i
irländaren att icke ens den engelska .stadskulturens eljest
oemotståndliga djupharvar förmått att genomtränga den. Överallt där
brittisk ande härskat, triumferar eljest stad över land. Endast
i Irland har det blivit tvärtom. Där har landsbygden förblivit
huvudsak, städerna, alltsedan förra århundradet, något
underordnat. Irländarna tillhöra de folkslag som spritts kring jorden,
men irländaren, var han än befinner sig, glömmer icke sin torva
i Irland, även om han aldrig kan återvända till den.
Hemmairländaren icke bara älskar sin jordlapp, han tillber den, som
om mullen som han trampar vore helig, hur arm och ofruktbar
den än må vara.
Typisk är följande erfarenhet. I vissa karga obygder i västra
Irland ha i långliga tider bott gårdsägare som draga sig fram
med sina familjer under halvsvält och umbäranden av alla slag.
De ha begärt för mycket av sina bergknallar. Regeringen har
velat taga dessa ödets olycksbarn under sina vingars skugga.
Ingen regering kan få säd att gro på hälleberget och man har
i stället gjort det enda möjliga, nämligen erbjudit ny jord i
bördig trakt gratis. Betecknande nog ha dessa anbud mötts med
nästan fullständig likgiltighet. Den fläck som obygdens brukare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
