Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 22 maj 1930 - Ohörsamhetskampanjen i Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304 DAGENS FRÅGOR
blodiga kravaller som myndigheterna försäkrade sig om hans person.
Detta skedde natten till den 5 maj, och Gandhi internerades nära
Poona i samma fängelse där han suttit fängslad 1922. I olikhet mot
underbefälhavarna ställdes han ej inför domstol utan hålles internerad
i kraft av en gammal förordning från 1827, vilken stadgar internering
på obestämd tid för personer, vilkas ohindrade verksamhet skulle
innebära fara för allmän ordning. Myndigheterna hade i god tid
förberett lokalpolisen i kända oroscentra på vad som komma skulle, och
de i hast anordnade sorgedemonstrationerna avlupo därför i
allmänhet utan svårare oroligheter. Detta berodde väl ock i sin mån på
att den indiskspråkiga pressen några dagar förut i de flesta större
städer inställt sin verksamhet som protest mot den skärpning i
presslagarna regeringen företagit. Allvarliga oroligheter hade
emellertid veckorna närmast före Gandhis häktning inträffat på en del
håll, de betänkligaste i den nära afghanska gränsen liggande staden
Peshawar den 23 april. Där måste till sist trupper inskrida, och
därvid befanns, att två plutoner av ett rajputregemente visade sig
»disciplinärt otillfredsställande», d. v. s. vägrade att skjuta på de
anstormande skarorna. En betänklig episod var även, att kongresspartiets
lokalavdelning i Peshawar formligen inbjöd en rövarhövding på andra
sidan afghanska gränsen att tåga till »de frivilligas» hjälp i Peshawar.
Hövdingen satte sig också i marsch med enligt uppgift 400 man
(basarryktena i Peshawar »förbättrade» nyheten till 400000), men han vann
ingen anslutning av gränsstammarna och tvangs snart, dock först efter
ett formligt luftanfall av brittiska trupper, att anträda återfärden.
Bland de lokala motigheter, som ägde rum efter Gandhis arrestering,
uppmärksammades särskilt kravallerna i Sholalpur, där flera
polismän synnerligen brutalt massakrerades — ett exempel bland många
på huru Gandhis »ohörsamhet utan våld» kan komma att té sig i
praktiken, när lidelserna råka i svallning. I stort sett ansåg sig
emellertid angloindiska regeringen en vecka efter Gandhis häktning kunna
konstatera, att den av dennes anhängare påräknade stora spontana
folkliga motaktionen uteblivit och att särskilt lugnet på landsbygden
var nästan ostört utom i provinsen Gujarat, profetens egen hemtrakt,
där dennes personliga inflytande av gammalt är mycket stort. I dessa
officiella försäkringar ingår även ett uttalande av truppernas högste
befälhavare, general Birdwood, att han efter vidsträckta
inspektionsresor kommit till den övertygelsen, att »Indiska armén är lojal» och
att de två plutonernas lydnadsvägran i Peshawar var »en isolerad
episod». Å andra sidan förtjänar nämnas ett långt brev till Journal
de Geneve från en schweizisk iakttagare, vilken som sitt bestämda
intryck förklarar, att Gandhi har bybefolkningen med sig och att de
bildade hinduerna nu i vida större utsträckning och intensitet sluta
sig till honom än under »icke-kooperationsrörelsen» 1921—1922.
Efter Gandhis internering övertogs kampanjens ledning enligt dennes
förordnande av en bland kongressrörelsens patriarker, åttioåringen
Abbas Tyabji. Han beordrade genast ett angrepp på saltverken vid
Dharasana men hejdades och togs i fängsligt förvar, när hans lilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
