Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 12 april 1930 - Den stora marinkonferensens resultat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 227
tiella resultat, som faktiskt uppnåtts och som göra den till en
remarkabel fortsättning av Washingtonkonferensen 1921—22. Även den
inskränkte väsentligen sig till att reglera de tre allra största
sjömakternas inbördes mellanhavanden, bibehållande den ungefärliga
proportionen mellan deras sjöstyrkor och samtidigt möjliggörande effektiva
besparingar inom deras flottbudgeter. Därutöver har
Londonkonferensen för fem år framåt sannolikt avvärjt kapprustning mellan dessa
tre makter, liksom Washingtonkonferensen för tiden till 1936 avvärjde
kapplöpning i fråga om byggandet av slagskepp och slagkryssare.
England och Förenta staterna, som 1927 förhandlade i Geneve utan
att kunna enas, ha nu nått den då eftersträvade enigheten och detta
om rätt avsevärt mindre tontal än det då förhandlades om.
Möjligheten till denna enighet hade emellertid, England redan på förhand
dyrt köpt genom att principiellt gå med på grundsatsen om paritet,
jämlikhet, mellan brittisk och amerikansk sjöstyrka, en paritet, som
i praktiken betyder, att den amerikanska flottan utan brittiska
protester kan ökas därhän, att den blir världens faktiskt starkaste,
nämligen om man tager i betraktande, att dess verksamhetsområden äro
geografiskt mera koncentrerade än den brittiskas.
Två av konferensens misslyckanden äro för övrigt från de mindre
staternas synpunkt närmast att hälsa med tillfredsställelse. Det ena
är avvärjandet av det engelsk-amerikanska försöket att genomdriva
ett slags fördömelse och bannlysning av U-båtsvapnet. Hade detta
delvis med kvasimoraliska argument gjorda försök lyckats och andra
stater sedan trugats att följa exemplet, så skulle detta helt enkelt ha
betytt ett högst betänkligt stärkande av de slagskeppsägande
stormakternas marina påtryckningsmöjligheter på smärre stater, vilka i så
fall skulle ha berövats ett på samma gång relativt billigt och ganska
effektivt försvarsmedel. Det andra »lyckliga misslyckandet» gällde
Frankrikes försök att få till stånd en skärpande tolkning av bestämmelserna
i förbundsakten för Nationernas förbund om förbundsmedlemmarnas
militära sanktionsförpliktelser. Naturligtvis kunde en konferens av
fem marinmakter ej med bindande kraft ändra eller »automatiskt
tolka» förbundsakten, men hade de överenskommit om en sådan
gemensam tolkning, så hade nästa steg måst bli ytterst stark
påtryckning på förbundsförsamlingen att »i fredens intresse» foga sig efter
de fem stormakternas maktspråk, och därmed hade de smärre
staterna (jämte Tyskland) hotats av ett ytterst farligt prejudikat.
Klumpigheten i denna metod framgår redan därav, att ifrågavarande
bestämmelser vid Tysklands inträde i förbundet som bekant utan
formlig statutändring åtskilligt urvattnades, enär Tyskland med hänvisning
till sin avväpning och hänsyn även tagen till det tysk-ryska
vänskapsfördraget ej utan en sådan urvattning ansåg sig kunna biträda
Folkförbundet. Försöket stötte emellertid på två hinder. Det ena var
italienske utrikesministern Grandis välgrundade förklaring, att Geneve
och icke London vore rätta platsen att förhandla om ändring i
förbundsförpliktelserna. Det andra hindret var svårigheten, för att ej
säga omöjligheten att utspekulera en så konstbesynnerlig formel, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
