Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Akademiska befordringsreformer. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AKADEMISKA BEFORDRINGSREFORMER 173
det tänkas och motsvarar ofta verkligheten, att andra än
professorerna i ämnet äro lika lämpliga eller t. o. m. ännu
lämpligare som sakkunniga; och även om de blott äro lika bra, måste
det anses önskvärt att de bli tagna i anspråk, om ej annat så
på grund av behov att skona professorernas tid. Man kan
därvid tänka både på förutvarande professorer, som sedan gått över
i andra befattningar, på sådana som företräda en hög
vetenskaplig standard utan att någonsin ha varit vetenskapsmän av
skrået, och slutligen på professorer i närliggande ämnen. Alla
dessa skulle bli uteslutna genom att uppgiften på förhand bundes
vid fackprofessorerna. Slutligen finns det många ämnen — kanske
rent av flertalet — där antalet fackprofessorer ej räcker till för
uppgiften,, när en av dem har fallit bort och skall ersättas.
Det förefaller då som en betydligt mer praktisk åtgärd att icke
i princip binda valet vid en bestämd kategori utan i stället
skapa opartiskhet genom att utse sakkunniga oberoende av en
tillfällig vakans. Det tycks vara det normala systemet vid de
gamla engelska universiteten — om man över huvud taget kan
tala om något normalt i ett så brokigt system som det engelska. I
så fall har varje professur sin stående uppsättning av sakkunniga,
som kommer till användning när tillfälle erbjuder sig. För att
ej riskera att få alltför ålderdomlig sammansättning av de
utvalda kan man ju bestämma en maximiålder av t. ex. sjuttio
år; men i övrigt måste de tydligen vara oavsättliga, om
ändamålet skall kunna tillgodoses. Naturligtvis skulle professorerna
i ämnet i de allra flesta fall komma att tillhöra gruppen; men
dels skulle det vara möjligt att förbigå erkänt olämpliga, dels
och framför allt skulle man utan minsta svårighet kunna
utvidga kretsen också till andra.
På det sättet skulle det dessutom bli relativt lätt att undgå
också den andra risken, nämligen av »skol-patriotism», eftersom
ingen kan förutse vilka moder som komma att behärska den
vetenskapliga världen vid den oberäkneliga tidpunkt då
tillsättningen skall äga rum. Återstår att möta den större faran från
lokalpatriotismen. Också det blir emellertid en mycket lättare
uppgift vid denna lösning, emedan den sätter sinnena mycket
mindre i rörelse. Att skapa ett särskilt kollegium för val av
sakkunniga förefaller då som en alldeles onödig omgång; det
förefaller ej behövas mer än att alla landets högskolor få göra
förslag på kandidater — som då efter all sannolikhet till stor del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
