Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Akademiska befordringsreformer. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AKADEMISKA BEFORDRINGSREFORMER
AV PROFESSOR ELI F. HECKSCHER
Man skulle ha önskat att behövliga reformer i det
akademiska befordringsväsendet kunnat vidtagas av våra
universitet och högskolor på egen hand eller åtminstone efter
initiativ från dem. Men så många förtjänster vårt akademiska liv
än eljest har, särskilt i jämförelse med vårt stora södra
grannlands, hör förmågan av självreformering ej dit. Och sedan
frågan rm har tagits upp av två olika motionärer i riksdagen,
lär det ej kunna undvikas att avgörandet ej blott till formen utan
också i sak kommer att träffas av andra än akademikerna själva.
Åtminstone på en bland de viktigaste punkterna erbjuder också
den nu i sak avgjorda tillsättningen av Erik Gustav Geijers och
Harald Hjärnes professur ett lärorikt exempel på det nuvarande
systemets karaktär. Denna tillsättningsfråga har visserligen i
högsta grad till sin fördel skilt sig från vanlig praxis i
svenska befordringsfrågor, nämligen så till vida som den varit kemiskt
fri från den smutskastning av sakkunniga och medsökande som
utgör det fulaste draget i hela den svenska tillsättningsproceduren.
Men å andra sidan har den visat hur akademiska myndigheter
med stora majoriteter kunnat sätta i första rummet en sökande,
som av tre bland fyra sakkunniga satts i det andra — av en
bland dem rent av i andra rummet som likställd med ännu en
tredje sökande; och detta har i stor utsträckning skett på
grundval av otryckta skrifter, om vilka de akademiska myndigheterna
icke ha kunnat veta väsentligt utöver vad de av dem
desavouerade sakkunniga själva meddelat dem. Häri ligger naturligtvis
icke något som hetst uttalande om avgörandets objektiva
lämplighet. Sedan beslutet nu en gång fattats, måste alla vänner av
den historiska forskningen, liksom alla vänner av Upsala
universitet, livligt önska att det skall komma att visa sig lyckligt,
och endast framtiden kan därvid ge ett svar, som det vore
meningslöst att nu söka föregripa. Det enda man på detta stadium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
