Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Konstitutionalism och parlamentarism. Av Georg Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTITUTIONALISM OCH PARLAMENTARISM 167
partier är det emellertid, för parlamentarismens skull, av
ondo.
Det behöver ju icke sägas, att den minoritetsställning, som
våra parlamentariska ministärer som regel lia i likhet med
1800-talets svenska regeringar, i hög grad har bidragit till
regeringsmaktens förfall. Förhållandet mellan regering och riksdag
präglas icke av det förtroende, som parlamentarismen helst
förutsätter, snarare av ett visst misstroende, parat med en viss
tolerans — precis som under äldre tider. Ingen begär, att dessa
minoritetsministärer skola kunna föra sina förslag oskadda genom
riksdagen; de begära det icke själva. Det kan vara en svår
omdömesfråga att avgöra, när misstroendet nått en sådan
omfattning och styrka och när ett parlamentariskt nederlag är så
allvarligt, att ministärens avgång är motiverad. I olikhet med andra
parlamentariskt styrda länder ha vi ej något dagordningsinstitut,
som kan skapa klarhet angående ministärens ställning. Även
denna brist är ett arv från konstitutionalismens epok.
Olägenheterna äro flera. Ministären får icke de klara besked, som den
kan ha rätt att begära. Parlamentarikerna frestas att fälla
betydelsefulla propositioner, när de kanske blott avse att fälla en
ministär. Utslagsgivande parlamentariska krafter kunna också
begagna den oklarhet, som en dagordning kunnat skingra, till
taktiska finter av olika slag. Avgår ministären efter ett nederlag,
kan det sägas, att den visat alltför stor känslighet och att den
svikit en stor uppgift. Sitter den kvar, nederlaget till trots, heter
det kanhända, att ministären förlorat all känsla av värdighet och
att den kränkt parlamentarismens principer. En parlamentariker
kan lätt hålla båda dessa möjligheter öppna för sig genom att
icke på förhand uttala sin mening om de politiska följder, som
ett parlamentariskt nederlag bör föra med sig. Så betydelsefull
som riksdagens rätt och plikt är att giva ministären bestämt
besked, när timmen för uppbrott är slagen, måste man beklaga
frånvaron av ett institut, som här skulle kunna skapa nödig
klarhet.
Dagordningsinstitutet kan visserligen missbrukas, men
kanhända skulle vissa garantier kunna skapas mot de värsta
missbruken. I varje fall förtjänar helt visst frågan om införandet
av ett dylikt institut att allvarligt övervägas. Det svenska
statsskicket saknar ett av parlamentarismens viktigaste hjälpmedel, så
länge det saknar ett dagordningsinstitut. Det gäller att på denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
