Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 25 februari 1930 - Tullfredens problem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bundsförvant, nämligen engelska stenkol; och franska regeringen
tvekade naturligtvis icke att bekräfta Genève-resolutionerna i handling
genom att tillmötesgå en så anspråkslös hemställan. Om det också
lyckligtvis är ont om fullt lika flagranta exempel på »scraps of paper»
i fredstid, så erkännes det numera också från håll där man till en
början var optimistisk, att Genèvekonferensen 1927 icke har nått sitt
mål.
Emellertid pågår för närvarande en ny konferens av mer officiell
karaktär, med långa rader av ministrar i de olika länderna som
deltagare, och syftet har varit att införa en period av »fred» eller
»stillestånd» i tullhänseende. När detta skrives har ännu ingenting kommit
till synes som lovar bättre resultat i detta hänseende än man
uppnått förut. Och ej nog med det. En hel del länder ha i förväg höjt
sina tullar för att få en bättre utgångsställning, alldeles så som länge
har brukat vara fallet när det varit fråga om
handelstraktatförhandlingar. Liksom handelstraktaterna på det sättet under protektionistiska
perioder varit medel att uppnå — icke lägre utan tvärtom — högre
tullar än därförutan kunnat genomdrivas, löper man samma risk i det
nu föreliggande fallet.
Det kan icke nekas att detta på många håll har hälsats med vad som
utan orättvisa kan kallas skadeglädje, och glädjeämnen äro ju alltid
välkomna. Men det förefaller, trots risken att ta bort några anledningar
till detta slags tillfredsställelse, nödvändigt att hålla i minnet, att andra
länders tullar under inga eller så gott som inga förhållanden kunna
vara i vårt intresse. Också vår nuvarande utrikesminister har givit
uttryck åt något som han kallar teoretisk frihandelsvänlighet och som
åtminstone betyder intresse för tullsänkningar annorstädes i världen.
Om den väg som man för närvarande är inne på i Genève icke förefaller
framgångsrik, så borde det alltså rimligtvis kunna påräknas svensk
enighet om att söka efter en bättre väg.
Det som då ligger närmast till hands förefaller vara att lämna de
verkliga tullvännerna å sido och associera sig med de uppriktiga
motståndarna till höjda eller rent av gällande tullar. Man slipper då bry
sin hjärna med att fundera ut blaskiga resolutioner som ändå ej efteråt
bli åtlydda, och kan i utbyte få ärligt menade överenskommelser mellan
dem som ha lust att komma överens. Helt naturligt har motståndet
i Genève kommit från de två mest chauvinistiskt anstuckna
stormakterna, nämligen Italien och Frankrike; men hur mycket betyder det
för oss att få dem med på resolutionerna? Italien är det trettonde
landet i storleksordning för vår export, med 1,33 procent av totala
exportvärdet; Frankrike kommer visserligen åtskilligt högre, som femte
land med 5,72 procent av exportvärdet, men dock efter Storbrittanien,
Tyskland, Förenta staterna och Danmark samt med Norge som nästan
exakt likvärdigt avsättningsland. T. o. m. om ej så vore fallet, inses
det ej vad som skulle vinnas på att få dem att med munnen bekänna
en tro som alla veta att de icke omfatta och som de aldrig komma att
omsätta i handling. Vad som verkligen betyder mycket är att Förenta
staterna äro så ovilliga att släppa in europeiska varor, också om de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
