Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Ny finlandssvensk skönlitteratur. Av Göran von Rettig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 133
och det funnes ingen anledning att upprepa denna kritik, om det icke
syntes som om han under dessa år av tystnad till en viss grad hade
brutit sig ut ur den trånga kretsen och vunnit en större formell
kräsenhet. Den svåra vägen är väl alltjämt en pessimists biktbok,
en sanningssökares »frågan, höjd ur våra vägars villa» och, mer än
någonsin, en apoteos till det luttrande lidandet, som ensamt ger makt
att lyfta på tingens ridå. Men någonting har tillkommit: Den svåra
vägen är en höstbok, skalden känner sig gå mot vägens slut, och om
också icke livet har gett honom svaret på frågorna, har han dock
fått den stora gåvan att i ödmjukhet se gåtorna i väsentlighet och
sammanhang. Det är därför många av dessa dikter gå oss direkt till
hjärtat på ett annat sätt än hans föregående produktion. Tegengren
har en varmt religiös ådra, och det kommer gärna en psalmton över
hans lov till naturen, kärlekens stilla rö och hans eget anspråkslösa
diktarkall. Han har ännu mycket att ge, och man är tacksam för
den upptäckt han gjort:
Jag har några tegar ännu att så;
jag vill hinna med dem, förrän solen skall dala.
Jag känner, jag har en skuld att betala
till fältet, som gavs mig — det väntar därpå.
Joel Rundt är en lycklig diktare. Man skulle av de niånga vackra
dikterna i Det stilla ljuset knappast tro, att några oroande
problem existerade i den idyll, vari vi framleva vårt liv.
Ett ljust och gyllne träd jag har.
Det blommar genom mina år.
När skuggor falla står det kvar,
en bild av sol och vår.
Det underbara trädet är en fast och djup gudstro och ett blitt
leende mot världen. Naturens idyller bo omkring och inom honom, och
de ord som förekomma oftast äro »stilla» och »rö». Det är gott att
ibland möta en sådan människa, men man vill gärna känna, att
harmonien är vunnen genom ärlig kamp och brottning. Har livet aldrig
bjudit anledningar därtill, är det hos skalden det fattas någonting. —
Ett avsnitt består av tolkningar, huvudsakligen från finska lyrici; man
glades alltid över tillskott till denna sparsamma översättningslitteratur,
särskilt när det göres med konst och vederhäftighet som här. Men
även här är urvalet riktat på stilla och drömvackra bagateller, som
knappast karakterisera respektive författare.
Religiöst betonad är även Viola Renvall, vars lilla diktsamling
Inom kretsen avslöjar en personlighet och en varmhjärtad, känslig
kvinnas försök att komma tillrätta med livet. Bäst är hon i hängivet
religiösa invokationer sådana som »Bön», i en symbolisk saga som
»Bilderbok» eller i den lilla melodiska dikten »Till ett barn».
Reminiscenser från svensk dikt saknas ej, men äkthet och renhet i ton och
känsla, mogenhet och allvar göra Inom kretsen till en av de mest
sympatiska böckerna i fjolårets skörd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
