Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Minnen och personskildringar. Av Gustaf Jacobson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126 LITTERATUR
först rätt kände personligheten». I Hans Järtas hem var Böttiger som
barn i huset, och där avnjöt han de intressanta aftonsamtalen över
politiska, historiska och litterära ämnen. Av värden själv ger han en
fängslande bild, skiftande efter lynnets växlingar: än »utomordentligt
livlig och oemotståndligt älskvärd», än »dyster och mörk som en
midnatt». I Atterboms karikerade »hyperboreiska republik» tycker sig
Böttiger igenkänna reflexer från aftonsamtalen hos Järta, där man
ofta plägade ridikylisera den amerikanska republiken, särskilt med
anledning av en nyss översatt skrift om Nordamerika, som skildrade
allt i rosenrött.
Medan Bottigers hågkomster för många läsare äro en gammal
bekantskap, som nu med odelat nöje förnyas, möter oss ett alldeles nytt
tillskott till vår memoarlitteratur i G. O. Hyltén-Cavallius’ Ur mitt
framfarna liv. Det vilar något säreget redan över dessa memoarers
tillkomst. De grunda sig på dagböcker, som förf. ända från barndomen
förde, de äro avsedda att tjäna till »råd och varning» för hans barn
och barnbarn. De röra sig huvudsakligen om händelser, som nu
ligga mer än sjuttio år tillbaka i tiden, de förelågo avslutade 1882
men ha först nu av förf:s kvarvarande söner lämnats åt offentligheten.
Man kan förstå de betänkligheter, som hittills förhindrat deras
publicerande, men man måste också känna sig tacksam mot utgivarna, som
övervunnit dessa betänkligheter och därmed skänkt vår litteratur ett
memoarverk, som har alla förutsättningar att bli klassiskt. Förf. är
för varje historiskt bildad svensk känd som upphovsman till
mästerverket »Värend och virdarne»; man kan också säga, att hela den
framställning han ger av sitt framfarna liv inramas av de
erfarenheter, studier, minnen och stämningar, som tagit gestalt i hans senare
mannaålders och ålderdoms nyssnämnda storverk. Inledningskapitlet
för läsaren in i förf:s barndomsvärld, Värendsbygden med dess
gammaldags seder, folktro och forntidsgrå sägner, och i slutkapitlet
återvänder han till hembygden för att likt Anteus återhämta krafter
genom beröring med modern jorden och för att ägna dessa krafter åt
hembygdens utforskning men även åt dess tjänst i dagens
strävsamma liv. Mellan dessa poler ligger ett rikt liv — rikt både på
framgångar och lidanden. Skoltiden vid Växiö vittberömda lärosäte
skildras lakoniskt i orden: »mycken läsning, mycken stryk, många
slagsmål, många glada lekar och intet spår av klemighet», men den
gav också en fast underbyggnad åt förf:s lärda bildning, ty läroverket
hade »unga och förträffliga lärare, besjälade av Wallquists och Håkan
Sjögrens ande», och förf. hade den avundsvärda lyckan att vara
åhörare av biskop Tegnérs celebra skoltal. Förf:s Uppsalaår inföllo under
en stor tid i universitetets historia: Geijer, Atterbom, Törneros, Fries,
Sjöbring, Palmblad och Johan Henrik Schröder hörde till
lärarpersonalen, och förf. nämner som ett av de mest gripande ögonblick han
bevittnat det tillfälle, då Johan Olof Wallin, såsom nyss utnämnd
ärkebiskop, med väldig stämma talade till studentkåren på klassiskt
latin. Uppteckningarna från studentåren röra sig — ovanligt nog för
övrigt hos en memoarförfattare, som skriver om Uppsala — huvud-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
