Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Svensk liberalism och svenskt folkfrisinne. Av E. H. Thörnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
exklusivitet och sammanrotning, man så ofta observerat, när folk
ur liberalismens förnämligare societet träffats, bör följaktligen
tolkas som en naturlig traktan efter kompensation för allehanda,
i skilda lokaliteter och lägen genomlidna obehag.
Några av de ledande männen inom partiet hade stora
förutsättningar att förena, att sammanjämka de två olika
riktningarna. Det var fallet med Fridtjuv Berg, folkskollärare och ändå
de intellektuelles jämlike; kanske ännu mera med Ernst
Beckman, som på sin höga kulturnivå företrädde både nykterism
och en anglosachsiskt färgad religiositet. Och i all synnerhet
Karl Staaff utövade ett mäktigt inflytande härvidlag. I
förbigående sagt, har doktor von Zweigbergk i sin märkliga bok gett
en utomordentligt nobel framställning av Beckmans betydelse
för Staaffs utveckling från salongsradikalen till den
bygdedemokratiens dyrkade, älskade hövding han blev.
Desse liberale förgrundsmän avträdde från arenan, den ene
efter den andre. Med de nye blevo motsatserna skarpare. Vi
tänka närmast på två av dem — Nils Edén och C. G. Ekman.
Genom sin intelligens, sin talekonst och sin allmänna
skicklighet ådrog sig herr Edén inom svenskt riksdagsliv en beundrande
uppmärksamhet, påminnande om den som en gång kom Hans
Forssell till del. Men denne historieprofessor var stelare än den
stelaste verdandist — och detta utan att bära ett enda försonande
ärr från gammal strid för de liberala idéerna. För de djupa
leden inom partiet kunde han aldrig bli »en av oss», nej knappast
»en av de våra». Herr Ekmans imponerande duktighet behöva
vi ej tala om. Lika högt, som hans väg fört honom uppför i
samhället, lika rakt har hans politiska och sociala åskådning
följt den uppåtstignes demokratiska liberalism, han i sina
ynglingaår omfattade. Han framträder med uppkomlingens hela
myndighet. Han vart, naturligt nog, kamraten, brodern, härskaren
inom den bygdeliberala riktningen. Han förblev den aktade,
men fruktade främlingen gent emot salongsliberaler och
kulturradikaler.
De två männen och enkannerligen de kretsar, som de med
var sin särprägling speciellt dominerade, kunde i längden icke
trivas samman. Brytningen kom.
Av denna brytning ger dr Rönnblom en skildring, som inte
kan sägas ha varit utsatt för någon hårdare kritik. Vissa
synpunkter, som här ovan framhävts, äro helt säkert ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
