Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Kring Kaunas och Vilna. Av Adolf Schück
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98 ADOLF SGHUCK
darna, att man ej får glömma de män, som stupat för
fosterlandet.
Det egendomliga med denna ceremoni är, att den sedan flera
år tillbaka upprepas varje dag och under ständig tillströmning
av andaktsfulla åskådare. Mer än något annat ger den en
föreställning om den romantiska patriotism, som genomsyrat stora
delar av Litauens befolkning. Litauerna — liksom ungrarna
— höra till de självständiga nationer, som ha haft svårast att
finna sig i de nya gränser, som efter världskriget dragits upp
av de segrande makterna. Bägge folken tänka med saknad
tillbaka på sin medeltida storhetstid, då deras furstar regerade
över vidsträckta riken och genom sina segerrika fälttåg gjorde
insatser av världshistorisk betydelse. Seklers ofrihetstillstånd
under främmande statsbildningar har endast ökat denna längtan
efter en förgången »lyckotid» och skärpt kontrasten till det
nuvarande läget, som främst fördystras av förlusten av stora
landsdelar, vilka anses ligga inom nationernas »historiska» gränser.
Bland litauerna bevaras ännu den forna självständighetstiden
i friskt minne i motsats till vad förhållandet är bland letter
och ester, vilkas ofrihetstillstånd begynte samtidigt med
inträdandet av Litauens »storhetstid». Det var nämligen på
1200-talet, som litauerna efter en dunkel forntid framträdde som ett
mäktigt hedniskt krigarfolk, vilket genom en framgångsrik
försvarskamp reste en spärr mot de tyska ordensriddarnas
framträngande mot öster. I spetsen för de litauiska stammarna stå
framemot 1400-talets mitt rikt begåvade furstar, vilka grunda
vidsträckta riken, som dock genom arvskiften och inbördes
fejder fingo en relativt kort livslängd. Det märkliga med dessa
riksbildningar är, att de övervägande omfattade slaviska folk,
särskilt vitryssar och urkrainare; den litauiska stambygden
utgjorde vanligen blott en ringa del därav. Men litauerna
rekryterade den härskande krigarklassen inom dessa riken och man
kan i Rysslands historia jämföra dem med de svenska varjagerna.
Något egentligt centrum hade knappast detta ofantliga litauiska
välde, vars gränser ständigt skiftade. Först på 1300-talet
framträder Vilna, som enligt sägnen grundlagts av hjältekonungen
Gediminas, som en politisk och religiös medelpunkt för det
litauiska kärnlandet och är sedan dess folkets sägenomspunna
historiska huvudstad.
Det är förunderligt, huru minnet av de stora medeltidsfurstarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
