Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Krigets psykologi. Av T. Holm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88 T. HOLiM
detta oegentliga ord användes — äro så glesa, att i de flesta
fall ej ens tio-manna-gruppen kan ledas med befälhavarens röst.
Envar, som sett en modern strid eller stridsövning, vet, att en
befälhavare på sin höjd kan kontrollera de två å tre närmaste
karlarna.
1700-talets härar avgåvo elden i salvor, där lossades icke ett
skott, togs icke ett steg, som ej var kommenderat. Napoleons
infanteri gick till storms i djupa, väl sammanhållna kolonner
under kommando av beridna officerare. Ännu kort före
världskriget representerade skyttelinjen och dess rörelse ett visst
sammanhang i tid och rum, som gav möjlighet till syn- och
hörbar ledning. Numera får intet sådant sammanhang existera:
stridens förnämsta kännemärke är oregelbundenheten. Vilka
äro de magiska krafter, som hålla de tusen och åter tusen skilda
länkarna i en sådan kedja samman till taktiska
enhetshand-lingar? Och dessa kritiska stridsskeden äro, det må ännu en
gång påpekas, icke blott mera utsträckta i tiden, över dagar
och veckor, de äro även till sin art mer krävande än forna
dagars strid. Ena stunden gäller det en ansats framryckning
från granatgrop till granatgrop — en sekund för länge i loppet
betyder döden; därpå följer kanske en fientlig trumeld, som
tvingar till timmars andlös stillhet i någon skrymsla på stridsfältet.
Striden är en växling mellan högsta intensitet i rörelse och
högsta mått av avvaktandets spänning, och företer vanligen
olika skepnader vid olika delar av samma förband, vilket
ytterligare bidrager till dessas isärdragande och ledningens
försvårande. Då kulmen till slut nås i handgemänget, utlöser sig
detsamma icke i en samlad och befriande stöt utan fortgår kanske
under timmar från skyttegrav till skyttegrav. Man förstår, att
den fruktansvärda realismen här kan bryta udden av även
starka viljor. Man förstår, att soldaten, ett sådant ögonblick
lämnad åt sig själv med sina tankar, med dånande granater
och stupade kamrater som enda sällskap, måste välva annat i
sin hjärna än tankar på den taktiska uppgiften.
En annan fråga är, om detta förhållande är allmängiltigt, om
under krigets inflytande de instinkter bliva allenarådande, som
den egna dödsfaran ingiver, om även psykiskt högtstående
individers själsliv härunder med nödvändighet måste förvandlas till
ett övervägande animaliskt. Så ser författaren till Ini Westeii
nichts ne ues krigets psykologi. Att den haft vissa möts varig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
